Bly, buller och bus

Att vara jägare är i många fall en underbar tillvaro, om det inte vore för det moderna samhällets okunskap om jakt, natur och jägare. Jägare och skyttar har av någon outgrundlig anledning blivit måltavla för miljömyndigheter, polis och Naturvårdsverkets omöjliga ambitioner att skapa en perfekt värld.

Gnällig gubbe, kan en del tycka efter att ha läst ett par rader. Tvärtom – ibland behövs det att leverera en historisk tillbakablick för att återskapa det som en gång var bra och fungerade. Att hitta en godkänd skjutbana för tävlings- och övningsskytte kan ibland vara en utmaning. Tidigare hade varje mindre by med självaktning, och ibland även jaktlag, egna skjutbanor för att jägare skulle kunna träna inför jakten.

För några år sedan började reglerna skärpas. Nyutbildade inspektörer nagelfor skjutbanorna och många valde att lägga ned i stället för att bygga högre skjutvallar och nya tavelarrangemang för att klara alla krav.

Olycksfri verksamhet

Om antalet olyckor på landets skjutbanor hade varit besvärande kan jag förstå polisens nyväckta intresse för rikoschettvinklar och höjden på skjutvallar. Utan statistiska bevis är jag ändå rimligt övertygad om att det på mina breddgrader tidigare aldrig skett några allvarliga olyckor på skjutbanorna runt om i byarna. Med mer än 50 års olycksfri verksamhet borde polisledningen ha funnit mer angelägna arbetsuppgifter för sin överbelastade personal att syssla med.

Polisens motiv till att skärpa reglerna är oklara, men jag tror inte att det blir mindre bus i samhället bara för att man sett till att minska antalet skjutbanor. Man måste skilja på äpplen och päron. Landets vapenägare och jägare tillhör per definition landets mest laglydiga invånare. De flesta lagbrott innebär per automatik att man förlorar sina licenser.

Tar ansvar

Som jägare vill man ha tillgång till att skjuta in sina vapen i god tid före jakten, så att man vet att vapnet fungerar. En del skogsbolag kräver att man ska skjuta bronskompetens inför jakten på älgbana, och för att få jaga björn måste man ha tagit björnpasset. En ansvarskännande jägare vill helt enkelt känna trygghet i att när man avlossar ett skott mot vilt ska man vara så förberedd att skottet tar där man tänkt sig. Det borde även vara våra myndigheters målsättning, inte minst Naturvårdsverkets.

Miljömyndigheter

Med erfarenhet från Jägareförbundets skjutbanor och en pistolskytteförening är nästa stora problem för skyttar att hantera miljökontorens fokus på två stora B – bly och buller.

Det ställs inga krav på den som störs av skjutbanebuller för att göra en anmälan till miljödomstolen, men det är upp till de ansvariga för skjutbanan att se till att begränsa bullret så mycket som möjligt. Här ingår även begränsning av antalet skjutdagar och antalet skjuttimmar per dag för att kunna fortsätta verksamheten. Ofta drabbas skjutbanorna av mycket stora kostnader.

Banan där jag skjuter pistol var på 1960-talet en älgbana som övergick i pistolklubbens ägo, och där har man skjutit sedan 1980-talet. För något år sedan krävdes ett miljötillstånd, och då föreslog miljökontoret att man skulle ha en skjutfri dag i veckan. Föreningen protesterade eftersom en pistolklubb i norra Sverige har en betydligt kortare utomhussäsong jämfört med syd- och mellansverige. Kompromissen blev att skjutbanan ska vara öppen från första maj till sista september.

Eld upphör

Av någon outgrundlig anledning tror miljömyndigheterna att naturen behöver en vilodag, eller rent av ett halvårs vila från pistolskytte. De flesta jägare och skyttar har varit med om att få göra eldupphör för att släppa förbi en hare, ett rådjur och ibland även en älg som passerat mellan skyttar och tavelställ.

Av alla verksamheter som pågår är det märkligt nog bara skyttarna som ska begränsas i sin utövning. I naturområdet där skjutbanan finns åker hela vintrarna skidåkare på miltals av skidspår, och när inte hundratals skidåkare stönar och stånkar i spåren är det spårmaskiner som bullrar för att iordningställa spåren i bästa skick.

I området finns även en skidbacke med liftar. Sommartid löper motionsvilliga amatörer och proffs där i stort sett dygnets alla ljusa timmar.

Varför har miljömyndigheten inte en tanke på att begränsa dessa aktiviteter? Att det skjuts ett antal skott på skjutbanan är definitivt inte i närheten av de störningar som hundratals motionärer åstadkommer när de klampar fram i terrängen under vårens känsliga yngelperiod.

Stäng skidspåren

Om miljömyndigheten menar allvar med viloperioder för naturens bästa skulle man kanske stänga skidspåren en dag i veckan så att nattaktiva rovdjur fick en chans till dagvila?

Man anar att det är enklare att stöta sig med ett hundratal skyttar än att ta strid med tusentals motionärer.

Sanningen är att de flesta skulle kunna fortsätta som vanligt utan krångliga regler. Naturen har en underbar förmåga att stå ut med oss människor. Vi å andra sidan verkar ha lite svårare att acceptera olika intressen och verksamheter.

Skyttar och jägare – vi står på er sida!

Medarbetare:

Roger C Åström

Om skribenten

Medarbetare på Jaktjournalen sedan 70-talet i alla dess former. Fotograf, journalist, redaktör och frilansare. Jagar det mesta i Sverige och har jagat i tolv olika länder men håller vår norrländska jakt högt.

Plus

Plus

LEDARE: Ska staten stå för svineriet?

Fostra framtidens jägare med hund