Debatt: När slutade människan att höra till naturen?

När började vi betrakta människan som den enda art som inte längre hör hemma i naturen? Det frågar sig jägaren och jaktdebattören Kjell Lennartsson i den här debattartikeln.

Under de senaste månaderna har jag engagerat mig i jakt- och rovdjursdebatterna på sociala medier. Det har jag gjort av flera skäl. Dels för att själv bättre förstå vilka mekanismer som styr debatten, vilka som deltar i den och vilka syften man har. Men också för att försöka förstå vilka narrativ som drivs och vilken fakta som faktiskt sprids.

Det har varit både lärorikt och tankeväckande. För även om diskussionerna ofta handlar om varg, björn eller jakt, har jag allt mer insett att den verkliga skiljelinjen går betydligt djupare än så. Den handlar i grunden om människans plats i naturen.

Störningsmoment

I många av dagens naturdebatter framställs människan som ett störningsmoment, medan andra arter ses som självklara delar av ekosystemet. Vargen hör hemma i naturen. Björnen hör hemma i naturen. Lodjuret hör hemma i naturen. Men när människan jagar, fiskar eller förvaltar viltstammar beskrivs det ofta som ett ingrepp i naturen snarare än som en del av den.

Därför återkommer jag ständigt till samma fråga:

När började vi betrakta människan som den enda art som inte längre hör hemma i naturen?

Jägaren och hunden

Människan har levt i Skandinavien i mer än 10 000 år. Under större delen av den tiden har vi varit jägare och toppredator. Vi har inte stått vid sidan av naturen och betraktat den. Vi har varit en del av den. Våra förfäder lärde sig läsa spår, förstå viltets beteende och leva i samspel med naturen.

Vi gick till och med ett steg längre. För tusentals år sedan började människan domesticera vargen för att få hjälp vid jakten. Ur detta samarbete växte hunden fram. Arkeologiska fynd visar att hundar följde människor redan under stenåldern, och än i dag lever den traditionen vidare genom våra jakthundsraser. När en jämthund söker efter älg i de svenska skogarna är det egentligen bara det senaste kapitlet i en flera tusen år lång historia mellan människa, hund och vilt.

Jakt onaturligt?

Trots detta talas det ibland om jakt som något onaturligt. Som om människan vore en besökare i naturen istället för en del av den. Som om vår historia började med storstäder, motorvägar och köpcentrum, och inte i skogar, längs älvstränder och på fjäll där människor under årtusenden livnärde sig genom jakt och fiske.

Samtidigt är det intressant att fundera över vilka som faktiskt möter naturen i sin vardag. I dag är endast omkring tre procent av Sveriges befolkning jägare. Vi är en liten minoritet. Men det är också en grupp människor som tillbringar oräkneliga timmar i skog och mark, följer viltstammarnas utveckling, rapporterar observationer, deltar i inventeringar och finansierar en stor del av den praktiska viltvården.

Debatt som går vilse

Det betyder inte att jägare alltid har rätt. Men det betyder att våra erfarenheter borde vara en självklar del av samtalet. Ändå möts vi ofta av misstänksamhet. Praktisk kunskap från människor som vistas i naturen året runt avfärdas ibland som mindre värd än teoretiska resonemang från personer som sällan själva upplever de konsekvenser som rovdjurs- och viltförvaltningen får i vardagen.

Det är också här jag upplever att debatten ofta går vilse. Den handlar inte längre om hur människor och natur ska fungera tillsammans. Den handlar om hur naturen ska skyddas från människan.

Ingen främmande art

Men människan är inte en främmande art i Skandinavien. Vi har levt här sida vid sida med älg, björn, varg och lodjur sedan inlandsisen drog sig tillbaka. Vi har påverkat landskapet och landskapet har påverkat oss. Våra skogar, jordbruksmarker och beteslandskap bär spår av generationers arbete och brukande. Det landskap som många i dag vill skydda är i hög grad format av oss människor.

Kanske är det därför debatten ibland känns märklig. Som om vi accepterar att människan förvaltar skogar, odlingslandskap, fiskbestånd och nationalparker, men inte att människor också har en roll i förvaltningen av viltet genom jakten.

Delaktighet

För mig handlar jakt därför om något större än att fälla ett djur. Det handlar om ansvar. Om delaktighet. Om att vara en aktiv del av naturen snarare än en passiv betraktare.

Och kanske är det just där den viktigaste frågan finns.

Om människan inte längre hör hemma i naturen, när var det egentligen vi lämnade den?

Kjell Lennartsson