Älgstammen har minskat i tio års tid, eftersom markägarna som har makten över älgförvaltningen har velat detta. Rovdjurens ökade predation av älg komplicerar frågan ytterligare. Den svenskaste av alla nationalsymboler – älgen – kommer att rödlistas eftersom trenden är alarmerande.

Därför upplever vi det som stötande när vissa debattörer från markägarsidan blundar för fakta. Lågvattenmärket i denna debatt är – hittills – att halverade viltstammar skulle vara viktigt för att lösa klimatproblematiken. Utan något som helst faktastöd pekas viltet ut som syndabock.

”Behöver yttre fiende”

Pressen på svenskt skogsbruk är hård just nu. Bland annat har miljörörelsen, renskötseln och EU långtgående synpunkter på hur skogen ska brukas. Då behöver man en yttre fiende som inte kan bita ifrån – älgen.

Jägareförbundet genomförde i våras en medlemsundersökning om älgen och älgförvaltningen. Vi fick drygt 15 000 svar. Resultatet visar tydligt att medlemmarna är engagerade i älgfrågan och 87 procent är missnöjda med älgförvaltningen. 40 procent av de som svarade är också markägare och denna grupp är de som absolut tydligast vill ha mer älg.

Detta står i stark kontrast till den linje som storskogsbruket driver och blir till ett demokratiproblem eftersom storskogsbruket är kraftigt överrepresenterade i förhållande till markinnehav i Älgförvaltningsgrupperna.

Lösningen ligger i samarbetet och förståelsen för såväl markägarens perspektiv som jägarens och älgens, i dag saknas det på majoriteten av landets yta. Det finns ingen tvekan om att älgen kommer att vara en av Svenska Jägareförbundets viktigaste frågor framöver, därför är det viktigt att vi utgår ifrån fakta och inte tyckande när vi formar älgförvaltningen. Nedan listas några punkter som förklarar varför.

Vetenskapliga artiklar

Det finns åtta vetenskapligt granskade artiklar som slår fast att skogsbruksmetoder och skogsskötsel har långt mycket större effekt på betesskadorna än antalet älgar. Vi undrar varför tongivande markägarrepresentanter blundar för dessa forskningsresultat? Äbin (Älgbetesinventering) är i själva verket en mätare av hur väl skogsbruket bedrivits, inte hur mycket älg det finns.

Andelen mark föryngrad med tall ökar, vilket är mycket bra. Men, antalet tallar minskar i stora delar av Sverige. Detta beror bland annat på förändrade föryngringsmetoder. Förändrade skogsbruksmetoder gör att ”skogen” inte ökat tillgången på viltfoder. Även om det låter så på debattsidorna.

Rörande RASE-arterna har Skogsstyrelsen satt upp mål för ”gynnsam status”. I Norrland är målen inte uppnådda medan de i Svealand och Götaland är det. Det är dessutom samma två landsdelar som har avsevärt tätare stammar av övrigt hjortvilt.

Vid ett seminarium arrangerat av SLU i Uppsala 2018 så redogjorde olika forskare för sina resultat och slutsatser i frågan. Endast för rönnen ansågs viltet vara den dominerande begränsningen medan skogsbruk ansågs vara viktigare parametrar för de andra tre arterna. Återigen mäter Äbin primärt hur skogsbruket bedrivs, inte hur mycket älg det finns.

”Genuint missnöjda”

Våra medlemmar är genuint missnöjda med dagens älgstam, som på allt fler ställen inte håller för jakt. Att fortsätta att kräva minskad älgstam och utmåla vilt som skadedjur gör det svårare att hitta samförståndslösningar både lokalt och nationellt.

Markägarsidan är oenig om viltstammarnas storlek och hur brukandet av skogen ska utföras. Detta borde vara startpunkten för en sund debatt kring hur markägare lokalt kan enas i synen på vilt. Tyvärr försöker man förflytta skulden till jägarna och viltet.

Enkäten visar också att våra medlemmar inte tror ett dugg på Äbin, som metod för att inventera betesskador. Några tiotal av drygt 15.000 tycker metoden är ett bra instrument i älgförvaltningen. Metoden har även fått kritik vid olika utvärderingar.

”Mer problem än nytta”

Att envist hålla fast vid Äbin som enda instrument för att mäta viltskador – som saknar trovärdighet bland jägarna – skapar mer problem än nytta.
Avseende toleransnivåer för viltbete är det så kallade femprocentsmålet enligt Äbin starkt ifrågasatt.

I en rapport från SLU, beställd av Naturvårdsverket, bedömer forskargruppen målet som citat: ”Det finns inget som tyder på att det går att nå dagens tak för skador enbart genom att skjuta fler älgar, såvida inte älgen utrotas helt – vilket inte är något alternativ eftersom den är en naturlig del av skogsekosystemet” Inom projektet ”Grensevilt” så har metoder för att kvantifiera såväl omfattningen av viltbete såväl som toleranser för effekten av det ställts mot varandra. Skillnaderna mellan länderna för vad som är önskvärt är mycket stora.

När man enligt norsk modell vill öka älgstammen för att betestrycket är lågt menar man enligt ÄBIN på svensk sida att skogsbruket är starkt hotat. Samma mätta träd – olika syn på vilka olika nyttor naturen ska leverera.

Ska vi ha ett hållbart och konkurrenskraftigt skogsbruk som baseras på forskning kan vi inte behandla älg och övrigt klövvilt med faktaresistens. Det kommer Svenska Jägareförbundet aldrig att acceptera.

Daniel Widman Jägareförbundet Norrbotten | Calle Franklin Jägareförbundet Västerbotten | Gun Fahlander Jägareförbundet Mittnorrland | Janne Setterberg Jägareförbundet Gävleborg | Ulf Berg Jägareförbundet Dalarna | Anders Olsson Jägareförbundet Värmland | Ola Karlsson Jägareförbundet Örebro län | Billy Bergåker Jägareförbundet Västmanland | Torsten Nilsson Jägareförbundet Uppsala län | Olle Lublin Jägareförbundet Stockholms län | Jonas Fransson Jägareförbundet Södermanland | Fredrik Lundén Jägareförbundet Östergötland | Morgan Andersson Jägareförbundet Västra Götaland Väst | Benny Lyckebäck Jägareförbundet Skaraborg | Magnus Kelldén Jägareförbundet Södra Älvsborg | Gunnar Lindblad Jägareförbundet Jönköpings län | Ewert Frisk Jägareförbundet Kronoberg | Bill Nelson Jägareförbundet Kalmar län | Magnus Stolpe Jägareförbundet Halland | Linda Mattisson-Olsson Jägareförbundet Blekinge | Lars Persson Jägareförbundet Skåne | Hans Olsson Jägareförbundet Gotland