Jens bryter älgtraditionen: ”Lite vemodigt känns det”

Älgpremiären får vänta, i år byts den svenska skogen mot kronhjortsjakt i Skottland. För Jens Gustafssons del handlar det om ett ledsamt brott mot traditionen – och en perfekt 40-årspresent.

Hallå där Jens Gustafsson, hur ser din älgpremiär ut i år?

– I år blir den faktiskt inställd. Jag har valt att prioritera min ledighet i oktober i stället. Då ska jag få min 40-årspresent, nämligen kronhjortsjakt i Skottland. Jag har aldrig varit där tidigare, så det ska bli väldigt roligt. Det är ett gäng jaktkompisar som gått ihop och ordnat presenten och flera av dem ska dessutom följa med. Det känns som en väldigt fin anledning att missa älgjakten.

Är det första gången du missar älgpremiären?

– Jag tror faktiskt att det här är första gången jag missar premiären sedan jag fyllde 18. Några av lagen jag jagar med har till och med skjutit fram premiären för att anpassa sig. Lite vemodigt känns det förstås, men samtidigt ska det bli förbannat roligt. Så övervägande känns det väldigt bra.

När blir det älgjakt för din del i stället?

– Den får vänta tills jag kommer hem. Premiären är den åttonde, så jag räknar med att börja jaga helgen därefter. Någon jakt i Jämtland, som jag brukar hålla på med, blir det däremot inte alls i år. Det har jag tyvärr fått ställa in helt. Men jag får förhoppningsvis en rejäl dos jakt i Skottland och sedan blir det älgjakt när jag kommer hem.

Hur tycker du att älgstammen utvecklas?

– Om man bortser från de lokala variationerna är min uppfattning att det verkar bli mer och mer älg i södra Sverige, särskilt i de områden där jag håller till. Det är egentligen ganska logiskt eftersom vi inte har skjutit särskilt mycket älg på många håll under flera år. Även i norra Sverige tyder mycket på en ökning. Avskjutningen och observationerna har ökat successivt, så det verkar helt enkelt finnas mer älg.

Har du någon älgjakt som du minns särskilt väl?

– Ja, framför allt en jakt i Västerbotten för ett par år sedan. Jag hade länge velat skjuta en älg på riktigt ståndskall. Först sköt jag en tjur, men senare släppte vi hunden igen och då fick jag skjuta en kalv på ståndskall.

– Det var en sådan där jakt som nästan kändes regisserad. En tät och grov tallskog och en liten tjärn med myrmark nedanför. Allt stämde. Jag har trofén från tjuren på väggen, men det är kalven jag bär med mig. Det kunde helt enkelt inte ha blivit bättre.