En fin dag
Den västerbottniska fjällvärlden
visade sig från sin bästa sida. Den värmande vårsolen stod högt på himlen, de snötäckta fjälltopparna badade i ett gnistrande ljus och vinden var svag nordlig. Plötsligt kom tolv fjällripor susande förbi och försvann runt toppen. Perfekt, tänkte Odd, där han satt med ryggen mot en sten och drack en kopp te. De slog troligen ner under hängdrivan och där ska det gå ganska lätt att ta sig in på närmare än 50 meters håll. Naturvårdsverket hade bestämt att man vid ripjakt i Sverige fick använda klass 3 studsare som kraftigast. Det vill säga max .22 Hornet. Odd hade ingen Hornet och hade tvingats lämna sin fina ripstudsare i kaliber .22- 250 hemma och i stället jaga med salongsgeväret som är hopplöst i vind och på håll över 50 meter. Men detta kunde ändå bli en fin dag, tänkte Odd. En rörelse nere i dalgången fångade Odds uppmärksamhet. Kikaren avslöjade två ripjägare från söder. Med överdragskläder så vita att de kunde ha ställt upp i en reklamfilm för tvättmedel, Nokia dasstofflor och med träskidor därunder utgjorde de inget hot mot riporna uppe under toppen. Där var det fjällskidor i glasfiber, vassa stålkanter, stighudar, telemarksbindningar och styva skidstövlar i läder som gällde. Om de två jägarna över huvud taget tog sig så högt upp skulle Odd för länge sedan vara uppe under nästa topp, på jakt efter nya flockar. Det såg ut att bli en fin dag.
Loading ..