Mikael och Jouko Seppäla gav upp stövarjakten på grund av vargarna. Foto: Mikael Moilanen

Upprepade vargattacker sänkte stövarjakten för Jouko och Mikael

Flera vargattacker mot familjens stövare - och en vargdödad gråhund - fick far och son Jouko och Mikael Seppäla i Skinnskatteberg att ge upp stövarjakten.- Det blir inte roligt längre när man bara funderar på om hunden lever när jaktdagen är slut, säger Mikael.

"}}

Jaktjournalen berättade i fredags att Skinnskattebergs kommun Västmanland är drabbat av minst fyra vargrevir. Löshundsjakten har i princip upphört i kommunen. Det hundar som släpps är i stort sett bara stötande eller kortdrivare.

– Farsan och jag var ute med hans stövare varje helg när växte upp, berättar Mikael.

Det som nu slagit ut i princip all löshundsjakt i den lilla bergslagskommunen slog ned som en blixt från klar himmel hos familjen Seppälä 2003.

– Finnstövaren var ute på sök när jag plötsligt hörde konstiga ljud och såg på pejlen att hunden stack rakt iväg i en djävla fart. När han kom tillbaka såg jag en skada och tänkte att han gjort illa sig på en gren, berättar Jouko.

Bettskador

Men väl hemma upptäckte han att hunden hade skador på flera ställen på kroppen – framförallt i kors, hals och nacke.

– Länsstyrelsens besiktningsman sa att det var lodjur, men på Strömsholm sa veterinärerna att hunden hade bettskador, berättar Jouko.

Sedan fick en kompis till familjen sin gråhund vargdödad.

– Delar av hunden var uppäten och samma besiktningsman kom ut. Är det katten som varit framme nu också? frågade jag honom, berättar Jouko.

Skott i luften

Vargstammen fortsatte växa i kommunen och 2012 kom attacken som fick familjen Seppänen att ge upp stövarjakten.

– Jag hade lånat grabbens hamiltonstövare och satt på en stol vid sidan av vägen. Det var lite disigt och en vacker morgon och jag bara satt och njöt. Plötsligt fick jag se hunden komma flyende efter vägen med tre vargar efter sig. Jag hade kunnat skjuta en av vargarna lagligt, men de var så nära hunden att jag vinklade skottet ovanför dem, berättar Jouko.

En varg försvann in i skogen på ena sidan vägen, två vargar försvann i motsatt riktning.

– Hade jag inte suttit där hade de garanterat tagit hunden. Det var frågan om sekunder, säger Jouko.

Tid och pengar

Han levde för stövarjakten och kämpade hårt för att träna hundarna och meritera dem på utställningar och drevprov. Nu är allt borta.

– Man måste lägga enormt med tid och pengar för att få fram de allra bästa hundarna. Det går inte att hålla på om man knappt kan släppa dem, säger Jouko.

Vildsvinen har kommit till byn och nu är det enda jakten som far och son Seppäla ägnar sig åt. Man släpper kortdrivande hundar, försöker mobilisera många passkyttar och jaga små såtar – för att klara hundarna mot vargar.

– Jag har beställt en blandning mellan bland annat wachtel och gråhund. Jag räknar med att den inte söker ut eller jagar så långt ifrån mig. Man vill inte att ens familjemedlem ska bli attackerad, säger Mikael.

Intervju bokad

Utanför kommunhuset i Skinnskatteberg står ett jakttorn som är utformat som en älg. När Jaktjournalen skrev om kommunens symbol berättade socialdemokratiska kommunalrådet Lena Lovén Rolén att älgen och jakten är mycket viktig i Skinnskatteberg.

Under tisdagen har Jaktjournalen bokat en ny intervju med kommunalrådet, som ska kommentera vargsituationen i kommunen.