"}}

Han lever och verkar i den sydöstra delen av Skinnskatteberg och tar emot i hemmet i Södra Bysala. Några stenkast bort finns sjön Långsvan och på gården står en fiskebåt i den skira vårgrönskan, en båt som tar Sören ut på gösfisketurer.

Men löshundsjakten är det slut med.

– Jag har haft stövare och levt för löshundsjakten. Men 2005 etablerade sig det första reviret i kommunen – Uttersberg – och sedan dess har det bara fyllt på år för år, berättar Sören.

50 meter till jaktmarken

Han sitter på en liten mossbeväxt stubbe och har storskogen alldeles bakom ryggen. Luften fylls av aromatisk doft att vårblomster och pollen som klibbar fast i slemhinnorna i näsan, ögon och lungorna.

Max 50 meter från huset finns jaktmarken, där det inte längre går att släppa en hund.

– Jag skaffade en vorsteh och tänkte att den höll sig närmare, att jag kunde hålla koll på den. Men han blev vidsprungen och sedan dess skaffar jag inga fler hundar. Förresten så går det inte ens att gå ut med en sällskapshund lös i skogen – 50 meter bort kan vargen stå. Hundarna blir mig för kära för att jag ska våga släppa dem, säger Sören.

Han hört rykten om att ett nytt jaktlag, som arrenderar en större mark i kommunen och har för avsikt att använda löshund. Det finns också någon som jagar vildsvin med löshund.

– Men de flesta handmotar älgarna och försöker gå med hundarna i band, konstaterar Sören.

”Glömmer skinnskatteberg”

Daniel Mallwitz är rovdjurshandläggare på länsstyrelsen i Västmanland och han är medveten om att vargstammen i Skinnskatteberg är stark.

– Journalister som ringer mig från dagstidningar, radio och TV brukar tala om ”varglän” och nämner då Värmland, Dalarna, Gävleborg och Örebro. Men då glömmer man platser som Skinnskatteberg och det tror jag människor där stör sig på. Minst fyra vargrevir går in i kommunen, säger Daniel Mallwitz.

”Inte skapta för det”

I den nordvästra delen av Skinnskattebergs kommun bor pensionerade Bosse Åberg. Murphy, en tio år gammal basset fauve de bretagne, viftar ivrigt på svansen och vill fram och nosa när Jaktjournalens utsände knackar på dörren till suterrängvillan

– Jag levde för löshundsjakten och tänkte att jag skulle ha all tid i världen för det när jag blev pensionär. Men nu för tiden springer jag med hunden i långlina på älgjakterna – och det är varken jag eller hunden skapta för, säger Bosse.

Myrphy skakar av upphetsning när spårlinan kommer fram för fotografering,,

– Selen kan jag inte visa honom, då blir han galen, konstaterar Bosse.

Både han och Sören Lundberg sörjer gemenskapen som fanns kring jakten förr.

– Då kunde vi gå ut 20 man en helg och jaga småvilt. Det existerar inte längre, säger Sören.

– Det är borta för evigt, konstaterar Bosse.

Misslyckade eftersök

Det finns riksdagsbeslut att vargstammen ska glesas ut i de hårdast drabbade områdena. Men det blir inte verklighet.

– Naturvårdsverket har kört sitt eget race och har fått styra och ställa. Då slipper politikerna ta några obekväma beslut, säger Sören.

Han berättar också att allt fler eftersök på trafikskadat vilt misslyckas. Folk som spårar efter med hunden i lina hinner inte i kapp ett vilt som har tillräckligt med krafter för att hela tiden gå undan.

– Ibland behöver man en älghund som kan springa i kapp skadade älgar och ställa dem – och en vorsteh han river själv ikull ett trebent rådjur. Därför blir eftersöken ouppklarade. Men det problemet ser inte vanligt folk. Jag blir så avundsjuk när vi har konferenser med Nationella viltolycksrådet och hör hur jägare i Norrland och andra platser kan släppa hundar under eftersök, säger Sören.