Rapphöns gillar kantzoner

Vi började söka rapphönsen på stora stubbmarker. Gick längst ner i vete-åkerns bortre hörn för att ge pointern bästa vind. Jan-Åke Bengtssons Eddy var full av energi. Han rusade iväg så att det fräste i de guldgula stråna. Om man studerade jorden runt fötterna, såg man att tröskan spillt ett och annat knubbigt sädeskorn. Här fanns mat i överflöd. En flock björktrastar tog för sig drygt hundra meter bort och när pointern kom dit, blev han försiktig och fattade stånd för säkerhets skull. Vi såg att han stod där fåglarna nyss fladdrat runt, men gick dit som om vi väntade ett rapphönsuppflog. Grundregeln är ju att alltid lita på hunden, men oddsen kändes låga. När vi nästan var framme löste pointern själv ståndet och rusade vidare. Ett och annat falskstånd i början av dagen är lätt att ha överseende med. En hund som rusar rakt in i en flock höns utan att bromsas av vare sig doft eller drill har man däremot svårare att tåla. Speciellt om den haft gynnsam vind. Eddy upprepade inte tilltaget. Bullrande vingar Det var för resten inte många som velat satsa en krona på att rapphönsen skulle ha legat där mitt ute på fältet. Vanligtvis vill de ha nära till skydd och verkar trivas bäst i kantzonerna. När vi, till exempel, fann morgonens första fåglar, då låg de – lite orättvist med tanke på Eddys fina fältarbete – under ett vildäppleträd och bara några meter från grusvägen… Det var Lova, Fredrik Lilliehööks vorsteh, som fann dem i dikeskanten. Den ena lyfte mycket klokt runt trädet, fyllt med små, gulröda äpplen och klarade sig. Den andra steg med bullrande vingar mot en öppen blå himmel och hamnade lika hastigt på marken igen. Lova hämtade, lämnade och såg husse säkra fågeln i en av jaktväskans snaror. En stund senare gick hundarna på en omställningsåker; ett hav av kvickrot som klippts ner, men där smärre öar sparats som skydd åt fältviltet. Här kunde rapphönsen söka sig längre ut på det öppna fältet, men ändå ha skydd i ryggen. Och alltid fann de lite lä någonstans vid kanten av gräsruggen där de kunde torka daggen ur fjäderdräkten. Stelnade blixtsnabbt Tomas Johansson är yrkesjägare på Kulla-Gunnarstorp, norr om Helsingborg. Han är experimentlysten och femtonfiffig; har en ständig strävan att skapa bästa möjliga förutsättningar för det vilda. Att på ett och samma markavsnitt samtidigt få ekvationen att gå ihop för rapphöns, fasaner och rådjur, ser han som en utmaning. Han provar ständigt nya växtkombinationer som passar viltet, jordmånen, klimatet och ekonomin. Eddy sökte vitt och brett över fältet. Varje gång han närmade sig en gräsrugge kände jag hur hoppet steg. Jag ville se det hisnande ögonblick, då den smäckra, energiska kroppen tvärstannade mitt i ett fartfyllt steg och abrupt blev till en formfast bildstod, när hans känsliga näsa fångade upp några av rapphönans doftmolekyler. En förvandling lika snabb som när smält tenn hälls i vatten. Rapphönsen lyfte Det bara fräste till och så var konstverket ett faktum. Eddy tvärnitade en meter in i en av gräsruggarna. Jan-Åke ökade raskt på stegen för att komma upp bredvid och få bättre kontroll över sin hund. Hans-Åke Åkesson gjorde sig beredd fem meter snett bakom honom. Höll sida-vid-sidans kolvkam vid höften och pipmynningarna i den höjd han troligtvis skulle hinna uppfatta och haka på en hastigt lyftande rapphöna. Ögonblicket var elektriskt. Jan-Åke kommenderade resning samtidigt som han raspade i gräset med sin vänstra stövel. Det gick en ilning genom pointerkroppen, krampen löstes och hunden tog några stela, men bestämda steg framåt. Det blev för mycket för rapphönsen. De steg rakt upp och susade iväg i en båge framför Hans-Åke, som jagade fatt den första, gick förbi och tryckte av. Unghunden Lova hittade också rapphöns och Fredrik sköt dubblé. Klokt nog lät han tiken svalna efter skotten. Hon glödde av iver och var mer än villig att genast rusa efter och hämta, men fick snällt sitta kvar medan husse själv klarade apporteringen. Ingen harpiska Vid ett tillfälle var det bäddat för ett präktigt hardrev. När Lova låg ute på sök rusade det plötsligt upp en fälthare bara metern bredvid henne. Hon slängde runt huvudet, tittade på haren, men nonchalerade den. Kort efter stod hon för en ny som låg i en av gräsöarna. Även den fick löpa utan att hon gjorde ansats till att följa efter. Det här var uppenbarligen något som Fredrik och Lova kommit överrens om före rapphönsjakten. Tänk, om alla ägnat tid åt dessa förebyggande samtal, innan de gick på jakt… På eftermiddagen jagade vi i stora betfält. Det var pressande varmt och dessutom tungt för hundarna att galoppera i den höga, sega betblasten. Hundarnas glöd avtog, men flammade tillfälligt upp, när de fann fågel. I de allra flesta fall skedde det i betfältets kanter intill skyddsplanteringar, viltåker-remsor eller vägrenarnas ogräskanter. Trots att kantzonerna är de mest produktiva fick hundarna söka i sitt traditionella mönster, helst från kant till kant. Gärna i grunda slag och utan att ”kovända”, göra en – ineffektiv – ögla ner i vind. Det är ju glädjen och tjusningen med att jaga över en stående fågelhund. Gör den sitt jobb rätt, då vet man, att det mesta av marken silas på fågel.