Nu utsätts Svenska Kennelklubben för ett drev på bland annat Facebook. Vargvärnare är alldeles utom sig av olycka och ilska sedan Kennelklubbens ledning i Jaktjournalen deklarerat att man stödjer Jägareförbundets och LRF:s krav på en kraftig minskning av vargstammen, skriver Jaktjournalens Mikael Moilanen i den här krönikan.
Vargvännerna tittar på tillvaron enögt och genom ett sugrör. Det är bara vargen som är viktig och de skiter fullkomligt i hur det går med den svenska jakten när det inte längre går att släppa jakthundar.
De struntar helt i hur djurhållare upplever vardagen i vargrevir. Stängsla, stängsla, stängsla, koppla, koppla, koppla, skriker de med samma intensitet som en överförfriskad lynchmobb.
De hatar alla som så mycket som andas något om vargjakt.
”Det är vi beredda på”
Vulgärargumenten frodas och bland de mer rumsrena märks exempelvis: ”Människan är det största rovdjuret”, ”Naturen sköter sig bäst själv”, ”Fler jakthundar dör i trafiken”, ”Förbjud löshundsjakt”, ”Ska vi utrota alla djur vi inte gillar?” och så vidare och så vidare…
De som det snurrat till för på allvar vill till exempel ha jakt på jägare. Det är sådana människor som också, på fullt allvar, tror att jägare offrar sina jakthundar för att kunna skjut varg. Man blir alldeles förskräckt när man går in och tittar på profilerna bakom sådana kommentarer – det är människor ser ut att leva välordnade liv och vara betrodda samhällsmedborgare.
Nu skriver vargvänner att de ska gå ur Svenska Kennelklubben, SKK. De förfasar sig över att medlemstidningen publicerar reportage om jakthundar. De ska mailbomba SKK och de har startat namninsamlingar.
– Ni kommer att få löpa gatlopp, sa jag till SKK:s ordförande Pekka Olsson, när jag intervjuade honom på onsdagen.
– Det är vi beredda på, sa han med ett kvävt skratt. Vad vi än säger i den här frågan blir det ett djävla liv.
SKK:s trovärdighet
Det vargvännerna inte begriper är att Kennelklubben naturligtvis måste värna om de hundraser som fortfarande gör samhällsnytta, som används i verksamheter de är avlade för.
Hundar vars enda livsuppgift är att bli pussade på, hundar som står så långt i från verkliga uppgifter att ”hopp och lek” och roliga bilder på Facebook är deras enda kall, går inte att bygga en samhällsviktig organisation på.
När det finns stora områden i vargens utbredningsområden där löshundsjakten i princip raderats ut på grund av varg, måste naturligtvis intresseorganisationen protestera.
Den som är vidsynt begriper att det också handlar om Kennelklubbens trovärdighet som aktör i samhällsdebatten. Om de struntade i hur vargstammen påverkar löshundsjakten, om de ignorerade problemen som minskad hundanvändning kommer att innebära för den svenska viltförvaltningen, hade Kennelklubben förpassats till åskådarplats.
Men det är inte så lätt att att se om man tittar genom ett sugrör på gulliga vargar.
