EMI- en frisk fläkt i vorstehvärlden

EMI söker i det snötyngda och vindpinade gräset intill viltvattnets istäcke. Vid en första blick är det svårt att tro att fasaner kan gömma sig i de låga gräsruggarna. Men det har hänt förr och Richard låter Emi lägga upp söket som hon vill, han bara väljer i vilken riktning de skall jaga. Plötsligt stelnar Emi; fattar stånd några meter från iskanten. Det känns rätt. Om en fasan sett oss komma, då har den sannolikt försökt springa undan till att börja med. Framme vid iskanten har den ställts inför valet att ta till vingarna alternativt pressa sig in under en snötyngd tuva. Så har den säkert undvikit att hamna i hökens klor många gånger tidigare, men hunden som använder näsan mer än blicken känner att det finns något under den frusna ytan. Richard ökar på stegen. Fem sex meter från Emi ger han henne order att resa. Tiken skjuter fram som driven av en katalpult, kör nosen i snön, men gräsplätten är tom, trolleriet kommer av sig. Sätter sig Emi snor runt och finner strax sin fågel bara metern bredvid sitt första nerslag. Tuppen stiger som en raket och träffas av solens strålar. Den metallskimrande fjäderdräkten sänder reflexer medan vingarna piskar luften och den utspärrade stjärten styr kroppen bort från hund och jägare. Emi sätter sig omedelbart. Den inlärda reflexen gör att Richard kan koncentrera sig på skottet. Kolven har lämnat höften och bakkappan har mött axeln. I samma ögonblick som piporna sveps förbi tuppen hörs knallen och Emi beds kort efter att hämta fågeln till husse. Richard har haft vorstehhundar sedan han var 16 år. – Jag ville ha en fälthund, men ända en allroundhund, som kunde var med på en skånejakt där man jagar allt möjligt. Då, för 20 år sedan, stod valet mellan engelsk setter och vorsteh. Den fyraåriga Emi är den allsidiga hund många drömmer om. Hon är tränad att klara merparten av de jaktsituationer som kan uppstå och har – mera som en klackspark i förbifarten – gjort extremt väl ifrån sig på de få prov hon deltagit i.