I hårkorset: Var är jägarna i vapendebatten?

Vi jägare och sportskyttar utgör inte hotet, men drabbas ändå fatalt. Varför skriker vi inte högre när vår vardag raseras bit för bit. Ett nytt vapendirektiv ska tillämpas i Sverige och under några år har frågan utretts och stötts och blötts. Än så länge finns ingen kvitto på utfallet men om polisen hade fått bestämma hade vi jägare och andra legala vapenägare i Sverige blivit rejält överkörda. I debatten har magasinkapacitet på halvautomater, medicinsk prövning och tidsbestämda licenser bland annat varit på tapeten. Samtidigt har vi ett flertal rättsfall där polisen valt att tolka vapenlagstiftningen efter eget huvud. Vissa jaktvapen är helt enkelt inte okej att äga, trots att Naturvårdsverkets bestämmelser är uppfyllda och det dessutom funnits fullständigt rationella argument bifogade licensansökningarna. Personerna som ansökt har själva få ge sig in i striden mot Goliat. Polismyndigheten med sina enorma resurser har vägrat att vika sig och överklagat domslut som inte fallit dem på läppen. Just nu ligger ett ärende och väntar på prövningsbeslut i Högsta Förvaltningsdomstolen.

Få hörs

Diskursen i dag handlar på pappret att komma till rätta med vapenrelaterat våld. Samtidigt visar statistiken att legala jaktvapen inte på långa vägar bidragit till de problem vi ser. Sportskytten och debattören Pia Clerté och samhällsdebattören Erik Lakomaa är två personer vi jägare ska känna extrem tacksamhet inför. Dessa två debattörer arbetar nämligen febrilt med att upplysa allmänhet och politiker om vad som håller på att hända. Förblir vi tysta nu kommer vi få en vapenlagstiftning som drastiskt kommer påverka vår vardag, vår livsstil, vårt fritidsintresse, och vår sportutövning. Frågan jag ställer mig är; Var är jägarnas i debatten? Varför skriker vi inte högljutt? Varför protesterar vi inte? När det är för sent hjälper inga bittra svador.

För komplicerat?

Jag har funderat på detta ett tag och jag har anledning att tro att frågan för de allra flesta ligger lite för långt bort. Missförstå mig rätt. Lite grovt generaliserat är den vanliga Svenssonjägaren med sin 1900:a i kaliber .30-06 och sin hagelbock i kaliber 12 (som sällan lämnar vapenskåpet) inte så intresserad av frågor som kanske först och främst drabbar utövare av dynamiskt skytte. Inte heller bryr de sig om magasinkapacitet för halvautomater. En del hävdar ju dessutom att halvautomater inte ens hör hemma i jaktliga sammanhang. Till detta kommer ju dessutom ett förbund som i alla fall tidigare tagit avstånd från ”moderna” jaktvapen med ”militärt” utseende. När vapenägare själva inte per definition är positiva till en liberal lagstiftning höjer i alla fall jag på ögonbrynen.

Väckarklocka

Nu under våren damp så en ny bomb ner. Polisen har granskat hanteringen av tillfälliga skjutbanor och förordar en ny ordning för att säkerställa säkerhetsrutinerna. Om denna nya ordning blir verklighet kommer jaktstigar och fältskytte, men till och med träning med lerduvekastaren eller målskytte med kulvapnet på den egna marken att omintetgöras. Är detta väckarklocka nog? Det är hög tid att lyfta blicken och inse att vi måste höja våra röster och protestera. Vi kan inte låta att ett fåtal engagerade personligheter bära bördan. Skriv debattartiklar, ta upp frågorna i jaktvårdskretsarna, jaktskytteklubben, i jaktlaget och med vännerna. Men framför allt gör er hörda. En sak är nämligen säker. Det är oändligt mycket svårare att ta tillbaka något man förlorat, än kämpa så länge det finns kvar.