Jaktkanon för 80-talister

Sverige fick i höstas en kulturkanon som ska ge oss svenskar gemensamma referenser och synliggöra vårt kulturarv. Men hur skulle en kanon se ut om den bara berörde den svenska jakten? Jaktjournalens redaktion bjuder på sina personliga förslag. Nu är det Josefines tur.

Innan du eventuellt blir arg över en grund historiebeskrivning vill jag påminna om att detta är en personlig text med syfte att lista annat än Gustaf Schröder och 1789 års jaktlag. Det är inte heller en lista över ”kulturella arv som format landet”, detta är en lista över jaktliga företeelser som på olika vis fostrat eller format mig - och garanterat fler 80-talister. Inte minst har barndomsminnena formats av närheten till skog och vilt.

Älgen och fäderna

1. Rekordstor älgstam

Att älgjakten är en del av den svenska jaktkulturen är naturligtvis obestridligt. Älgen har varit det viktigaste bytesdjuret sedan stenålder. Personligen har jag lite svårt att relatera 12 000 år tillbaka i tiden - min jaktliga kanon tar avstamp i början av 80-talet då jag föddes i Västerbotten.

1972 fälldes knappt 40 000 älgar. 1982 var siffran 174 000 älgar, kulmen på avskjutningen av en stam som vuxit explosionsartat.

Två årtionden och två ytterligheter som på något vis format alla oss som hade jagande föräldrar under denna era.

2. Frånvarande fäder

Direkt almanackan visade september var hundgården tom och pappa försvunnen (se punkt 1). Han återvände dock alltid när jakten var över. Jag är inte direkt det enda barnet på 80-talet med den upplevelsen.

3. Tio liter köttfärssås 

Jag vet att september närmar sig när enorma mängder älgfärs tinas i köket. Inför pappas årliga avfärd för älgjakt, är det mammas ansvar att laga närmare tio liter köttfärsås som han kan ta med sig och servera de dagar han är kojråtta. Att komma med någon annan mat är otänkbart och det lär kokas stora mängder köttfärssås även hösten 2026, precis som det gjort de senaste 40 åren.

4. Hundar 

En jakthund är en för lite (se punkt 1 igen). Utan hund ingen jakt. Undantag finns givetvis, men vad är roligare än att jaga med egen hund? Att jaga med andras hundar.

Jaktlig fostran

5. Bäverskinn

Minns hur jag som barn överhörde ett samtal om att pappa och hans lillebror skulle åka och ”slå en bäver”. Det bekymrade mig väldigt, tills jag fick förklarat att det handlade om ”flå” och inte ”slå”. Inga vinterturer med skidor eller skoter utan ett bäverskinn att sitta på!

 6.  Vargpälsar och julharar

Ingen jul utan att det hänger en vit hare vid farstutrappan. Som barn var jag övertygad om att riset i haren var en julgran. Utöver svenskharen så innebar barndomens julfirande i Innervik, Skellefteå, att tomten bar vargpäls och kom till firandet med häst, släde och facklor.

7. Stora stygga vargen

 Sagan om de tre små grisarna och den pustande och frustande vargen, hade jag på bok och kassettband, ”när du hör pipet är det dags att vända blad”. En ruskig saga som blev ännu ruskigare när vi hälsade på mormor i Värmland där den verkliga vargen återkommit.

8. Lära om livet

 Pappa försatte aldrig en chans när mina kompisar (utan jaktlig fostran) var på besök.  "Nu ska du få lära dig något om livet", efterföljdes alltid av ett erbjudande om allt från att skjuta grävling till att stycka.
Förresten så pågick det långt in i vuxen ålder.

Oskrivna regler

9. Dela stekarna

Svunnen är den tid då styckningen inte togs på lika stort allvar som jakten. Förkämpe i den kampen var min mor som högljutt argumenterade för att det saknas rimlighet i att djupfrysa oputsade stekar på flera kilon.

När pappa många år senare lärde mig stycka, fanns inget utrymme för diskussion. ”Du gör som jag säger och jag gör som mamma säger” . Rimligt. En god måltid börjar med skottet.

 10. Extrem radiodisciplin

Många gånger har jag frågat pappa om det ens är någon mening med att jag tar med mig jaktradion. När han är jaktledare är det ändå strängt förbjudet att använda den. ”Skriv i appen” är det enda som är tillåtet under pågående jakt. Inte ens när jakten avbryts, ropas det ut på radion. Ändå måste den med (trots att vi vet att det finns mobiltäckning på marken).

 11. Jaga på passet

 Även här är jag strängt fostrad. Man jagar på passet, man sitter inte och slappar. Passet är exakt där markeringen eller kartnålen finns. Inte en meter därifrån. Där ska man stå eller sitta tyst som en mus med bössan i handen, redo. Inte ens om du kissar får du ställa ifrån dig bössan. Och behöver du av okänd anledning gå mer än en meter från det utsatta passet, ska det stämmas av med jaktledaren först.

 12. Tala i väderstreck

Barndomstrauma. Man tar inte höger eller vänster vid en korsning eller viltstig. Man går öster eller väster ut, eller kanske norr eller söder. Varenda riktning ska meddelas i väderstreck. Trots att jag än i dag behöver en kompass för att ha den minsta susning (om jag inte är på hemmamarken) är det nu jag som tjatar om "väderstreck". 

13. Vildsvin. 

Glömmer aldrig hur exotiskt det kändes när vi lämnade Västerbotten i början på 90-talet och fick se vildsvin för första gången. Det hände när vi var på besök hos Jaktjournalens dåvarande utrustningsredaktör Jan Sjölin, i halländska Våxtorp. När första prasslet i buskarna hördes, klättrade jag som en apa upp på pappas rygg för att ta skydd. Tänk vad vildsvinen har inneburit i modern tid för jägarna och teknikutvecklingen.

 14. Jaktjournalen, givetvis

En given punkt, särskilt för mig som vuxit upp på redaktionen. Vad är väl en uppväxt utan en tidning? En jaktkanon utan Sveriges största fristående jaktmagasin? Jaktjournalen har lärt mig massor under åren och fortsätter lära mig nya saker hela tiden.

Ljungs jaktkanon om slipsar, sprit och en gammal nazist

Tio mer eller mindre obskyra företeelser i svensk jaktkultur

Moilanens jaktkanon - syltat fläsk och raggsockar

En kanon över den svenska jakten