För Ann-Kristin Sverkersson, Kumla, var gårdagens rådjursjakt nära att sluta i tragedi. Det började bra när sju månader gamla Zelda tog upp ett ensamt rådjur. Drevet drog iväg till en annan del av marken där det passerade Zeldas moster Mimmi som hakade på. Efter några bukter fick Zeldas pejl ett frågetecken i kanten av en kanal.

-Plötsligt blir det ett frågetecken på pejlen och Zelda är borta. Jag ropar på brorsan och frågar om hon försvann från hans pejl också. Svaret är ja och han säger att även Mimmi nu blivit stilla på samma plats, berättar Ann-Kristin.

Då hon har barnen med sig på pass, tar hon dem med sig så fort de orkar och säger åt dem att stanna på ett gärde ett stycke från kanalen där hon kastar av sig ryggsäcken för att kunna springa fort ner till vattenkanten. Hon har just tillfrisknat från influensan och andfåddheten blir närmast outhärdlig av hostan.

Ann-Kristin hör sin bror ropa på radion att han nu ser hundarna i vattnet och att han behöver hjälp. Tack vare pejlarna har ännu en jaktkompis anslutit till platsen och när Ann-Kristin forcerar väggen av vass som skiljer henne från hundarna hörs de befriande orden i öronsnäckan: ”Vi har dem. Det har gått bra!”.

Med tårar av lättnad tar hon sig tillbaka till barnen och fyrhjulingen för snabb transport av två nedkylda hundar till sitt föräldrahem.

-Zelda låg nog i vattnet i sex minuter och Mimmi något kortare. De var märkbart medtagna, men mamma bäddade ner dem och gav dem mackor, så idag verkar de vara fit for fight. Utan pejl och förmodligen även västar med viss flytförmåga hade det varit kört. Och om jag varit ensam hade jag nog inte hunnit fram i tid, konstaterar en lättad Ann-Kristin.