Jakthundar som utbildats till renodlade specialister är det överlägset mest effektiva vapnet i Mårdhundsprojektet. – Utan dem skulle vi ha mycket svårt att hitta mårdhundarna som vi får bilder på från åtlarna, säger projektledare P-A Åhlen.
Hittills har man i Sverige skjutit 600 mårdhundar i Mårhundsprojektet, som drivs av Svenska Jägareförbundet på uppdrag av Naturvårdsverket. Lejonparten är avlivade i Norrbotten, i trakterna mot Torne älv och finska gränsen. Men i Västerbotten har ett 20-tal mårdhundar påträffats.
– Den sydligaste är tagen strax söder om Örnsköldsvik i Västernorrland, konstaterar P-A Åhlén.
Han var doktorand och forskare på Sveriges lantbruksuniversitet och studerade bland annat tjäder och vildsvin och undervisade studenter.
– Sedan kastades mårdhundarna på mig och efter det har jag inte haft tid med något annat.
Explosionsartad förökning
Mårdhunden har sitt främsta utbredningsområde i östra Asien och betraktas som invasiv i Sverige. Det är dess starka reproduktionstakt och predation på bland annat grodor och fågelägg som fått svenska myndigheter att besluta att den ska vara utrotad i Sverige.
– I Finland sköt man 1980 200 mårdhundar. Förra året var siffran 200 000. I Finland har man uppmätt tätheter på 200-300 mårdhundar per tusen hektar. I södra Sverige, med våra starka viltstammar, skulle tätheten sannolikt bli ännu högre, säger P-A Åhlén.
Satte ut mårdhundar på fågelöar
Mårhund på äggjakt.
2015 och 2016 genomförde man ett försök runt Seskarö i Haparanda skärgård. Sändarförsedda mårdhundar sattes i från båt och fick simma iland på två öar med häckande fåglar.
– Vi hade två referensöar utan mårdhundar. Andra året växlade vi om och satte ut mårdhundar där och fick samma resultat båda åren – i princip alla ägg blev uppätna, säger P-A Åhlén.
Projektet kostar Naturvårdsverket runt åtta-nio miljoner kronor per år. Pengarna går främst till sex heltidsanställda yrkesjägare.
– De GPS-märkta mårdhundarna som vi släpper för att de ska visa oss var deras artfränder finns, är viktiga. Men helt överlägset mest effektiva är de specialiserade hundar vi har i projektet. Det är alla möjliga raser, östlaikor, rysstövare och jämthunds-gråhhunds-korsningar bland annat, berättar P-A Åhlén.
P-A Åhlen och mårdhund.
Spårning och ståndskall
Man lägger ut åtlar och har åtelkameror som slår larm om det visar sig mårdhundar på någon matplats. Då kastar sig yrkesjägarna i sina bilar och åker dit.
– Men i Norrbotten kan det vara tre-fyra timmars resa innan vi når åteln och då är hundarna helt avgörande för om vi ska hitta mårdhundarna. De kan spåra dem flera kilometer innan det blir ståndskall och vi kan gå fram och fånga dem.
I dagsläget skjuter man inga mårdhundar i Sverige. Istället steriliseras de, förses med sändare och släpps sedan för att visa vägen till andra mårdhundar.
Man har också släppt ut ett antal mårdhundar, som avmaskats och genomgått fästingbehandling, i södra Sverige. Men det är bara ett experiment.
– Vi vill testa om invasiva arter kan existera utan att de ganska snabbt fastnar på bild på någon av alla de åtelkameror som jägarkåren har i skogarna. Vi vill testa om jägarnas kameror är ett så effektivt naturvårdsinstrument, värt miljarder kronor, som vi tror, säger P-A Åhlén.
Specialister
De anställda yrkesjägarna har inskrivet i sina anställningskontrakt att de ska hålla med hund mot en ersättning från Mårdhundsprojektet.
– Det här är rena specialister som bara jagar mårdhund och struntar i färska spår efter älgar, björnar och annat vilt som rör sig i terrängen, säger P-A Åhlén.
Vid denna jakt är det obligatoriskt med munkorg på hundarna, för att de inte ska skada mårdhundarna.
Överhuvudtaget är alla insatser i Mårhundsprojektet övervakade av Hovrättens Djuretiska nämnd.
– I och med att det också är ett forskningsprojekt är vi skyldiga att söka tillstånd för alla metoder vi använder, säger P-A Åhlén.
På senare år har projektets personal fått fler och fler arbetsuppgifter. Nu jobbar man ute i fält för att få bort alla fåglar och däggdjur som klassats som invasiva i Sverige. Det är exempelvis bisamråtta, nilgås, vattensköldpadda, tvättbjörn och sibirisk jordekorre.
Inga problem med aktivister
Några problem med djurrättsaktivister har man inte upplevt.
– Där vi jobbar mest, i Norrbotten, är det kallt och svårt att ta sig med buss. Dessutom vet de inte var vi är för tillfället. I södra Sverige har väl en organisation hotat med försöka stoppa vårt arbete med att få bort vattensköldpaddor, men hittills har vi inte sett till dem, säger P-A Åhlén.
Inte heller i Djuretiska nämnden har man stött på något motstånd, trots att även Djurens rätt har representanter där.
– Många djurrättsaktivister har nog lyckats höja blicken i de här frågorna. De förstår vilka konsekvenserna skulle bli om vi exempelvis fick mårdhundar i de svenska skärgårdarna, säger P-A Åhlén.
Mikael Moilanen
mikael.moilanen@jaktjournalen.se
070 – 744 18 21
