Annons
Nytt förslag om vargflyttar
Statliga tjänstemän dammar nu av de nedlagda planerna på vargflyttar i Sverige. Ambitionen är att få till en livskraftig vargstam, som kan leva vidare närmast isolerad i den södra halvan av landet. I ett förslag som nu skickats ut på remiss resonerar de statliga tjänstemännen bland annat om riskerna för utbrott av rabies.
Det handlar om ett regeringsuppdrag som Naturvårdsverket, Jordbruksverket och SVA fick i maj 2022 – att ge förslag på riktlinjer som landets myndigheter kan enas om när det gäller vargflytt.
Vargflyttar har hittills varit ett fiasko i Sverige. Av de flyttar som genomförts är det endast flytten av två vargar till Tiveden i Örebro län vårvintern 2013 som lett till nytt blod i vargstammen.
Det nya förslaget som nu skickas till myndigheter, länsstyrelser och organisationer, gör avstamp i hur eländig situationen är genetiskt för vargarna i Sverige och Norge, att de i princip är helsyskon och att det hotar en population av den storleken.
”Om populationsstorlek och invandringstakt är likartad 2023 – 2027 som tidigare, kommer inavelsgraden sannolikt att vara på en liknande nivå som under de senaste 10 åren. Det behövs fler reproduktioner mellan skandinaviska vargar och nya individer per varggeneration än vad som varit fallet tidigare, för att på sikt minska inavelsgraden”, står det i förslaget från de tre myndigheterna.
Alternativet är att de den inavlade vargstammen tillåts växa avsevärt. I förslaget räknar man upp nackdelar med det: Större skador för både tamdjursägare i söder och renskötseln och problem för jägarkåren
Annons
Få ”viktiga” valpar
Det går trögt med invandringen av nya vargar. Man konstaterar att 22 vargar vandrat in i Skandinavien från Finland-Ryssland de senaste tio åren. Fyra av dem har lyckats slå sig samman med skandinaviska vargar och fått valpar.
”För den skandinaviska populationen är målet att det ska ske minst en reproduktion mellan ny invandrad varg och skandinavisk individ under varje femårsperiod. Om sådan reproduktion skulle utebli under en femårsperiod skulle det behövas sex femårsperioder med två nya reproducerande invandrade vargar per period, under 100 år, för att helt kompensera för variationsförlusten under den enda femårsperioden”, står det i förslaget från Naturvårdsverket, Jordbruksverket och SVA.
Tjänstemännen varnar för att följden av en fortsatt inavlad vargstam kan bli utebliven licensjakt och mer restriktivitet med skyddsjakt.
Risker vid flytt
Men då är frågan hur fler vargar ska komma in i vår isolerade vargstam. I förslaget går de statliga tjänstemännen igenom hur flytt av vargar kan gå till.
Man kommer fram till att flyttarna måste ske snabbare än tidigare. Det är nämligen förknippat med mycket stora kostnader att hysa vargar i renskötselområdet då de övervakas, vilket är nödvändigt med tanke på exempelvis risken för rabies, konstaterar de statliga tjänstemännen bakom förslaget.
De resonerar kring riskerna för rabiesutbrott och spridning av olika typer av dvärgbandmaskar..
”Sannolikheten för att en specifik varg utvecklar rabies är lika stor oavsett var vargen befinner sig i Sverige, men risken för vidare smittspridning till andra djur eller människor ökar sannolikt i områden med tätare djurpopulationer och även konsekvenserna bedöms vara mer betydande i sådana områden. Områden med en sådan populationstäthet av rödräv att en smittcykel av rabies skulle kunna upprätthållas (0,6 rävar per km2) bör särskilt beaktas. En grov uppskattning av populationstäthet av räv i Sverige är 0–0,4 rävar per km2 i Norrbotten och Västerbotten, 0,8 – 1 rävar per km2 i Mälardalen och mer än 1 räv per km2 i Skåne70. Det är således en tillräckligt hög populationstäthet av räv längre söderut, även om osäkerheten i uppskattningen är hög.”
Från början var myndigheternas riktlinjer att invandrade vargar skulle övervakas sex månader före flytt. Så lång är inkubationstiden för rabies hos smittad varg. Med hjälp av sändare går det att se om vargens rörelsemönster antyder insjuknande i rabies.
Vid de senare vargflyttarna har man sänkt övervakningstiden till tre månader.
Annons
”Allvarliga konsekvenser”
Nu är förslaget att vargarna flyttas direkt och sedan övervakas efter flytten. Om de flyttade vargarna dör av någon anledning ska de testas på rabies. Förslaget är också testning av andra vargar som skjuts eller dör av andra anledningar.
”Spridning till och etablering av rabies i svenska viltpopulationer skulle kunna få mycket allvarliga konsekvenser och utgöra en risk för tamdjur och människa”, står det i förslaget.
De tre myndigheternas tjänstemän pekar på att det krävs en organisation för att klara vargflyttar.
Det ska finnas praktiska förutsättningar, alltså tillstånd från drabbade markägare och jakträttsinnehavare i områden där vargar ska släppas ut – något som visat sig vara svårt att uppnå vid tidigare vargflyttar. Det måste också finnas en beredskap för det praktiska genomförandet, exempelvis fångst-team och givetvis pengar.
Sammanfattning
Tjänstemännen bakom förslaget skriver i sammanfattningen:
”Vid en sammanvägd bedömning av riskerna med inavel och låg genetisk variation i vargpopulationen (allvarlig risk), risk för skador på renskötseln (betydande risk) och risk för smittspridning (viss risk), föreslår berörda myndigheter att riskhanteringen för smittspridning fokuseras på hanteringen efter utsättning snarare än innan en eventuell flytt. Detta eftersom osäkerheten kring hur länge en invandrad varg har vistats i Sverige och på rabiesfritt område i Finland innan den observeras är hög och effekten av ytterligare väntetid i Sverige innan flytt därför är tveksam.
En sådan fokusförskjutning skulle bidra väsentligt till att minska riskerna med inavel och låg genetisk variation i vargpopulationen och risken för skador på renskötseln.
En viktig förutsättning är dock att en flyttad varg kan följas upp efter en flytt med hjälp av sändare under sex månader och att den undersöks avseende rabies om den dör under denna tid. Detta tillsammans med övervakning av rabies hos döda (självdöda eller skjutna) vargar som anses lämpliga (analysen kan bara utföras på döda djur) skulle innebära en väl avvägd riskhantering mellan risken för skador på renskötseln, risker med inavel i vargpopulationen och hantering av risken för smittspridning”, står det i sammanfattningen.
Svårt få skyddsjakt
Vargar som är födda österut och bär finsk-ryska gener blir på papperet så kallade F0:or och betraktas som jätteviktiga. Det samma gäller deras avkommor, så kallade F1:or. Just nu finns belägg för att en F1:a född i Norge dödat tamdjur vid minst fem attacker i södra Sverige.
Jaktjournalen har i flera artiklar rapporterat om de stora svårigheter tamdjursägare har att få skyddsjakt på dessa ”viktiga” vargar.
