Sjöfågeljakt inte att förväxla med andjakt

Stormen hade lagt sig att dö med några sista, stönande vindkulor i kvällningen. Fortfarande jäste havet vitt och bränningarnas dån nådde kilometern inåt land där sjöfågeljägaren redan gjort i ordning korgen med vettar. När så vinden kring midnatt kantrade mot nordlig och temperaturen började falla visade alla tecken på ett morgondagen skulle bjuda på lämpligt väder för sjöfågeljakt. Vi träffades klockan sex, sjöfågeljägaren Henrik och jag. Gryningen var inte att vänta förrän bortåt åttatiden men innan dess skulle vi ut till några avlägsna holmar, få vettarna i sjön och välja en bra skjutplats åt oss själva. 40-hästaren small igång efter några försök och sakta sökte vi oss ut genom hamninloppet lämnande en fosforglittrande sträng av mareld bakom oss i båtens kölvatten. Långt borta vid horisonten syntes ett svagt ljus från något fartyg, kanske en Danmarksfärja, för vi befann oss strax söder om Göteborg. I övrig var det svart som i en säck. Så lät Henrik motorn ryta till. Båten gick upp i planande läge och vi susade fram genom nattmörkret. Väl medveten om Henriks stora kännedom om öar, böar (=västkustens beteckning för vad östkusten kallar grynnor) och skär i området, fick jag ändå en kuslig känsla av att risken att smälla på ett grund var ganska stor. Då såg jag Henriks ansikte upplyst av ett svagt grönaktigt sken. Det kom från GPS-en som satt i ett ställ framför honom. – Det är som att köra på en motorväg, förklarade han, och visade på displayen med dess pil och linje för avvikelser, saktade ner farten, rundade en udde som kunde anas i mörkret och drog på igen. Första way-pointen hade passerats.