Vi gillar varken att döda eller le

Espen Stokke gjorde 2004, som magisterexamen, en enkätundersökning – ”Norrmäns hållningar till jakt”. Undersökningen byggde på svar från 1 000 personer och antogs vara representativ för Norges befolkning över 15 år med hänsyn till kön, ålder, bostad, inkomst och utbildning. Över hälften, 54 procent, var positiva till jakt och bara 14 procent var negativa. Det vill säga att en stor del norrmän inte har något speciellt förhållande till denna aktivitet. De på 60 år eller äldre var mer negativa till jakt än andra åldersgrupper. Minst negativa fanns i åldersgruppen 25-39 år och med utbildning på högskole- och universitetsnivå. Bostad hade ingen betydelse för vilken hållning normän hade till jakt. Folket i Oslo var inte mer negativa till jakt än folk på landsbygden. När det gällde jakt på stora rovdjur som björn, varg, lodjur och järv var det helt andra resultat. Äldre människor (60 år och över) var mest positiva, medan de yngsta (mellan 15 och 24 år) var mest negativa. Det var totalt lika många som var emot jakt på stora rovdjur (42 procent) som var för (44 procent). Det är med andra ord en mycket mer negativ hållning till jakt på stora rovdjur än till jakt på andra arter. Det frågades också om vad man trodde motivet var för att jaga. Här kunde de svara helt fritt och de kunde ge flera svar. Procentvis fördelade sig svaren så här: Naturupplevelse: 32 Öka mattillgången: 32 Spänning: 29 Rekreation: 24 Social gemenskap: 18 Reglering av viltbestånden: 10 Motion: 10 Tillfredsställa jaktinstinkter: 9 Hobby: 4 Sport: 4 För nöjes skull: 4 Vidareförsäljning av kött: 3 Intresse: 3 Komma i väg från det vardagliga: 2 Tradition: 2 Gillar att döda: 2 Trofé: 2 Trivsel: 1 Macho/bevisa manlighet:1 Utlopp för aggression: 1 Vet inte: 2 Denna undersökning var väldigt intressant eftersom den bekräftar att budskapet från jägarna de senaste åren har nått fram: Vi tycker om att vara ute tillsammans med andra och bärga av naturens överskott och få lite spänning med på köpet. De flesta av motiven är således klarlagda, när man samtidigt får viltbeståndet reglerat, bromsar fetmautvecklingen lite och kan tillfredsställa instinkterna, som några hävdas att vara belastade med. Märk väl att det bara är jaktinstinkterna som skiljer jakt från andra friluftsaktiviteter. Man kan ta bort ökad mattillgång, eftersom kött kan köpas – till och med billigare – i butiken, och reglering av viltbestånden, som rovviltet klarar bra, även storvilt, bara de stora rovdjuren blir många nog. Gå på tur, fjällklättring, älvpaddling och liknande, ja till och med golf, uppfyller all de andra kriterierna för att jaga. Att jägarna gillar att döda och skaffa sig en trofé är det nästan ingen som tror på. Det hamnar på jumboplats bland machohävdning och aggression. Det betyder alltså ingenting om man träffar eller bommar på räven som snabbt dyker upp på passet efter fyra timmars stövardrev? Eller om tjädertuppen flyr vidare oskadd efter skottet efter många timmars skidåkande i lös snö? Eller att ståndskallet som hunden har presterat så ovanligt bra på älg, björn, lodjur eller skogsfågel inte resulterar i annat än en stöt? Eller om eftersöket som både hund och förare har haft svårigheter med under sena och våta nattimmar slutar med att man dödar det skadade viltet eller inte? Nej, att döda eller tillägna sig viltet är något dagens jägare inte är så intresserade av. Tydligen. Eller vågar vi inte erkänna det inför den icke-jagande opinionen? Ett annat budskap som jägarna har sålt bra är att det varken är ett nöje (4 procent) eller trevligt (1 procent) att jaga. De flesta har det tydligen otrevligt på jakt. Ja, många är så dystra att man måste be dem om att le när man ska ta bilder i samband med ett jaktreportage!