Stackars hunden

Det var så gott som 80 meter rakt ner. Klipp­hyl­lan smalnade av mer och mer för att till slut försvinna. Tre meter längre bort började en ny klipphylla och där fortsatte lodjursspåret. – Det hoppet är inget för oss, sa jag till haldenstövaren Trotter som stod bakom mig på klipphyllan. Han tittade på mig med bruna ögon och slog ett par slag med svansen, men i övrigt var han lugn och tur var det. En hund med panik hade kunnat fått oss båda falla utför berget. Vi backade sakta bakåt tills hyllan var bred nog att vända sig på och där­efter tog vi oss ner för fjällsidan.