På vildrenjakt med Björn

Under vildrenjakt händer det att chanserna uteblir därför att jägaren har för dålig kondition. När man jagar tillsammans med världens bästa skidlöpare är detta inget problem, men jaktutgången kan man lika fullt inte garantera.

Det ymniga regnet kom drivande ut ur dimman västerifrån. Det var sämsta tänkbara väder för vildrenjakt, men tiden var knapp, så ut måste vi. En av jaktgästerna var den inte helt okände skidlöparen Björn Dæhlie. Vi två enades om att försöka en sväng ner i skogen för att söka ren där, medan vädret förhoppningsvis förbättrades på fjället. På väg genom skogen, mot en höjd varifrån man kunde se över många vildrenaktuella myrar, höll vi god fart och det var en befriande känsla att ha med sig en jaktgäst som man inte behövde slå av på tempot för. Svetten bröt snart fram i pannan, så småningom även på Björn som var noga med att ersätta vätskeförlusten genom att dricka medhavt mineralvatten. Det var nyttig lärdom för en jägare som tycker om rörlig jakt. Ersätter man inte vätskeförlusten, blir man fortare matt och sliten. Samma pinande västvind, blandad med lite regn, blåste på höjden och inte heller såg vi någon ren. Två skott small efter en stund längre ner i myrområdet och det visade sig senare att det var två stortjurar som hade fällts där. Björn, som var mitt upp i förberedelserna inför vintersäsongen, var rädd att bli kall och därmed förkyld, så när vi fick besked över radion att det klarnade uppe på fjället, begav vi oss till parkeringsplatsen. De sista resterna av dimma höll på att försvinna när vi kom upp på kalfjället. Det var nästan som på en teater när ridån går upp och föreställningen kan börja. Men här satt vi inte och applåderade på parkett, här var det vi som gjorde entré på scenen och det i en spännande pjäs som ingen visste slutet på.