Linn – framtidens jägare

De flesta jägare jag känner, har vuxit upp i familjer där man levt nära naturen och där jakt varit en naturlig del av livet. För oss som sen barnsben sett vilt hamna på middagsbordet känns dödandet av djur naturligt För oss är jaktsäsongen årets höjdpunkt och får ej störas av något annat. Så har det varit för far, farfar och så vidare. En naturlig del av vardagen, som åtminstone för i tiden, utgjorde ett viktigt tillskott till hushållet. I takt med avfolkningen av landsbygden kommer allt färre barn och ungdomar i kontakt med djur och natur. Gåvorna från skogen behövs ej längre för att dryga ut inkomsterna från dåligt betalda arbeten. Anledningarna för att ge sig in i skogen blir allt färre. Det är fysiskt jobbigt att gå utanför asfalten och vädret är alltid dåligt för den moderna människan. De gånger barn kommer i kontakt med djur är på djurpark eller via TV. Ett par gånger om året får man kanske ha friluftsdag i skolan, och får då en glimt av världen bakom skogsridån. Är det då så konstigt att intresset för jakt och annat vildmarksliv håller på att dö ut? Kan vi kräva förståelse av barn som vuxit upp med bambi, lejonkungen med flera, att vi som hobby skjuter oskyldiga djur? Jag har själv två döttrar som vuxit upp med hundar och jakt, men som trots det inte alltid har förståelse för varför jag skjutit älgkalven från sin mamma. Att försöka påverka dem till att bli jakt intresserade har visat sig vara bortkastat. I stället har jag försökt att på deras villkor få dem intresserade, av naturen i första hand och jakten i andra hand. Bärplockning, fiske eller en skogspromenad har alltid varit uppskattat. Inga orimliga strapatser har förekommit, då jag tror att en negativ upplevelse kan påverka relationen till naturen under lång tid. Den yngre av döttrarna, Linn, har visat sig vara den som bibehållit intresset längst och ser ut bli jägare, men kanske inte på det sätt som jag förväntat mig.