Japaner i Älgskogen

Han kom från Soluppgångens Land till Midnattssolens rike och förhoppningsvis skulle han den här dagen innebära solnedgång för älgen. Washi är hans namn och rasen något så ovanligt som Shiba Inu, en japansk spets som vi sällan ser på jakt. Halvor Störmer (41) är hans husse och båda ingår de i jaklaget Ånes strax söder om Narvik i Norge. Tilldelningen är i år reducerad från fem djur till tre och det är nog rimligt. Två kor och en kalv får skjutas. Vi vill gärna vårda våra älgar och spara stora oxar och kalvförande kor. Det är dock svårt att idka älgvård i en tid när jakten ofta blir såld till högstbjudande på kort arrendetid. Det går en riktig storoxe här, men hur stor vågar jag inte säga, berättar jaktledaren Stig Zachariassen (37). Tilldelningen av älgar i Norge är hårdare styrd än i Sverige. Ofta gör man skillnad på oxar, kor, ungdjur och kalvar. Det är vanligt att jägarna köper ett visst antal älgar på ”rot” i ett jaktområde och då kan det vara högstbjudande som får jakten. Att få jaga på samma område år ut och år in är inte alla norrmän förunnat. Mindre markägare Att skapa ett älgjaktsområde är inte enkelt när det rör sig om många markägare. I Ånes finns det tjugo ”större” ägare och ytterligare ett antal som bara äger en mindre plätt. 2.300 hektar står till lagets förfogande och dalen där jakten går är lämpad både för lös- och bandhund. Stig har i hela sitt liv levt med hundar, men först nu är han ägare till en älghund av den grå rasen. Birk är 17 månader gammal, livlig på unghundars vis, men ändå en bra bandhund som meriterat sig med två förstapris på färska spår. Jaktlagets strategi att komma åt älgarna är att försöka spåra dem och valla dem fram till någon postskytt. I bästa fall kan hundföraren komma till skott, men den chansen är betydligt mindre i den täta terräng som älgarna gärna står i dalens botten. Birk är meriterad och Washi är unik med sina framgångar. Han är den första av sin ras som blivit jaktchampion på viltspår, både norsk och svensk. Drömmen är att få släppa honom på älgjaktsprov, men eftersom rasen inte är en traditionell älghund får han enligt reglerna inte ställa upp. Detta till trots att japanska spetsar är en av världens äldsta hundraser som bevisligen sedan långt tillbaka används under jakt på klövvilt, suckar Halvor Störmer. Jag har inte präglat Washi enbart på älg, så det kan lika gärna bli ett harspår han vill följa. Jag kan dock styra jakten eftersom jag ser på hans beteende vad det rör sig om för djur. Kall vind Hundägare kan prata hur länge som helst om sina hundar, men till slut kommer vi igång. Stig med Birk börjar i dalens botten och parallellt kommer Washi och Halvor att gå på sluttningen ovanför. Det blåser och är kallt, så som det kan vara under älgjaktens första dagar. Stormen har fällt alla löv och under lövmattan ligger förrädiska kvistar dolda. Det är med andra ord inga större chanser att smyga på en älg med hunden i band, men i det här första drevet saknar det betydelse för vi finner ändå ingen älg. Troligtvis har de älgar Birk vallade ur området under gårdagen inte kommit tillbaka. Jag spårade med Birk bara tjugo meter efter ko och kalv, men kom inte åt att skjuta. Älgarna höll sig i de täta granplanteringarna. En skog som är ett mindre h-vete att jaga i. I kvällningen försvann de över fjällkanten mot grannlagets marker, säger Stig som är medlem i en speciell föreningen som verkar mot granskog på fjället. Stig anser att i fjälldalarna skall det vara naturlig lövskog, inte gran som varken glädjer markägarens plånbok eller jägaren. Nackdel På södersluttningen av dalen går jakten för fullt, men det är på andra sidan gränsen och med grannlagets löshund. Med kikarens hjälp ser vi två älgar och en gråhund. Diskussionerna går livligt på radion om älgarna är på väg till Ånes och om man skall sätta ut passkyttar efter det. En timma går och älgarna försvinner upp mot Ankenesfjället. Där kommer jakten att fortsätta långt in på natten. Löshundens nackdel om den håller i för länge. Ytterligare ett par områden söks igenom, men inga färska spår står att finna. Så rullar timmarna på utan att något händer, mer än att vi fryser som ”hundar” när vi stannar upp för en kafferast. För Washi är vädret inga problem. Han är klädd i en tät ullig päls som klarar både kyla och regn. Endast värme kan få honom i dålig kondition. Vi lämnar sluttningen på den Sovande Dronningen och drar ner i dalen vid Håkvikälven. Här har älgarna stått tätt under sommaren och en och annan villaägare har fått erfara att deras äpplen försvunnit. Washi spårar oförtrutet och regnet kommer allt närmare. Sneda ögon Då händer någonting med hunden. Plötsligt är han spänd och ivern lyser i hans japanska sneda ögon. Det råder ingen tvekan om att han har älg i näsan och strax ser vi spåren efter klövarna i leran. Äntligen har vi funnit älg, men att komma till skott i de täta videsnåren runt älven lär inte bli lätt. Hoppet står till att den ensamma älgen går ut mot en passkytt. Washi spårar vidare och så tyst som möjligt hänger Halvor med. Vissa dagar står gudarna på ens sida och så var det nu. 25 meter framför står ett hondjur och vänder bredsidan till, men där fanns inte enda centimeter av bogen som inte skymdes av en kvistar. Älgen misstänker att något är farligt är på gång och drar sig undan. Hon skenar inte, för hon är osäker och vet inte hur hon skall tolka situationen. Halvor smyger vidare och kommer åter igen på nära håll. På knä står Halvor och förtvivlat söker han en lucka mellan grenarna. Washi är lugn, men på helspänn. Minuterna tickar på och spänningen är olidlig. Kommer han aldrig till skott, tänker jag. Just i den stund som älgen bestämmer sig för att gå undan ger hon ett fritt utrymme vid lungpartiet. Tecknar i skottet Skottet dånar. Älgen markerar träff och rusar iväg dold av videsnår. Washi är över fem år gammal och meriterad upp över öronen, men detta var ända hans första skjutna älg. För Halvor är det detsamma. Flera gånger har han haft älg inom skotthåll, men inte vågat skjuta. Långt innan hade han bestämt sig att när det väl skulle ske, skulle det också ske med ett bogskott, bredsida och största möjliga säkerhet. För Halvor gäller både hängslen och livrem! Halvor går fram till skottplatsen och trots den skarpa kalibern 300 Winchester Magnum står inte en enda bloddroppe eller ett enda hårstrå att finna. Med en bit toapapper stryker han över skottplatsen, men inget blod. En situation som inte är alltför ovanlig. Försök med genomskjutna rådjur har visat att resterna från kulans genomslag först kan hamna på marken tjugo meter från skottplatsen. Washi håller sig fortfarande lugn och först när Halvor meddelat per radio att ett hondjur är påskjutet får hunden gå fram till skottplatsen. Ivrig, men ändå inte för ivrig som bandhund, tar han spåret. Femtio meter rätt fram, en vinkel och där ligger älgen i älvkanten. Död efter ett perfekt lungskott. Grattis Halvor andas ut. Han visste var skottet satt, men vilken jägare kan vara hundra procent säker och i synnerhet när det gäller den första älgen och med en fotograf bakom ryggen. Det räcker inte med hängslen och livrem för att känna sig säker, och så skall det vara, för det är en del i jaktens spänning. En efter en dyker jaktlagets medlemmar upp för att gratulera. Stig Zachariassen ger Halvor en lektion i urtagandets konst. För att inget vatten skall komma in i bukhålan dras älgen på rygg över älven där traktorn tar över grovjobbet. Älgen hade inte haft kalv och var två och ett halvt år gammal. Vågen stannade på 228 kilo slaktvikt. Halvor fick inte mycket sömn i ögonen under natten som följde. Ett av hans livs stora mål var uppnått. Han hade fått skjuta sin första älg och med den hund som han sensationellt tagit fram till den första viltspårschampion av sin ras i Norge. Vad kan man mer begära? Japansk tro Nästa älg i Ånes jaktlag föll efter ett arbete av Stig Zachariassen och gråhunden Birka. Under hösten blev det mer jakt för Halvor och då fick även hans andra unghund Toshikos Ippon, en japansk Akita Inu, komma i arbete. Shiban Washi är alltid uppmärksam, men den större Akiton är lugnet själv. Akito betyder den tysta jägaren och enligt japansk tro skall den jaga lika lugnt som träden står en vindstilla dag, säger Halvor Störmer Egentligen tror jag mer på Akiton när det gäller viltspår, och traditionellt har den även använts som löshund både på klövvilt och björn. Vi får se vad det blir, men något jaktprov som löshund lär det väl aldrig bli!