Hararnas himmelrike

Fem minuter efter första släpp kom tjutet från gamle Zisu, haren var på benen och skallet sopade undan de sista resterna av morgonens gråkalla kyla ur koppen och tröttheten ur ögonen. Sinnena på helspänn. Det är alltid ovisst hur man ska agera på en ny jaktmark. Var finns passen? Hur ska jag gå och vart ska jag ställa mig. Uppbrottet från kompisarna blev omedelbart när upptaget kom och kvar fanns bara en solfjäderformation i snön som visade vart förväntningarna styrt deras steg. Drevet buktade fint i skogskanten strax under fjället. Haren verkade inte göra sig någon brådska eller ens fundera på någon långtur. Ljuset hade knappt infunnit sig och i det mulna vädret såg allting märkvärdigt grått och likartat ut. Ett gäng blåsvarta orrar blev brutalt purrade ur snön när drevet passerade för nära och tupparna flög yrvaket upp och slog i ett par magra och flaggstångsliknande granar. Eftersom jag tagit med drillingen och dessutom placerat kikarsiktet i ett hölster, fastsatt i skärpet, så gled tankarna snabbt över på toppjakt. – Det går bra att skjuta fågel under drevet, hade Ola tidigare meddelat. Det bryr sig inte gammelhunden om. Splittrad av det plötsliga erbjudandet från orrarna kunde jag inte hålla koncentrationen på drevet utan började smyga på orrflocken. Resultatet blev som oftast. Orrarna lättade utom skotthåll och drevet hade plötsligt ändrat karaktär under min ansmygning och skallet hördes nu allt närmare. Haren verkade vara på väg upp på kalfjället. Listig taktik tänkte jag, eftersom vår jaktmark inte sträckte sig längre upp i fjällkanten än skogen. Ett skott i orrarnas flygriktning fick mig först att tro att haren var skjuten, men det visade sig senare att Kalle hade stått rätt på sitt harpass och fått en orre inom hagelhåll. Vackert blåsvart hängde den nu i en fågelslinga på säcken. Haren segade sig envist uppåt och passerade strax gränsen för vårt revir. För Ola återstod bara att försöka få tillbaka sin hund. Ingen lätt uppgift att få stopp på en jaktsugen stövare mindre än en timme efter upptag när den förmodligen såg haren på det kala fjället. Olas rop och skrän förmådde knappt överrösta Zisus skall. Hare, hund och jägare försvann sakta men säkert som små prickar mot fjälltoppen. Avslutningen blev dramatisk. Två rovfågelsiluetter blandade sig i jakten. En av fåglarna började plötsligt sänka sig mot drevharen och framför ögonen på Ola fullbordade rovfågeln sitt näringsök. Drevet tystnade av naturliga skäl och Ola fick tillbaka sin stövare.