ANNONS
MEST LÄSTA
MER INOM KATEGORIN JAKTNYHETER
Annons
En sann ”Sverigehistoria”
Det låter som
en Norgehistoria, men det är värre än så, den är sann. För några år sedan utarbetade SNO (Statens Naturoppsyn) i södra Norge ett formulär som deras anställda skulle fylla i då de hittade ett lodjursspår. Det var viktigt att få med längd och bredd på tassavtrycket, i millimeter. På de måtten skulle man sedan skilja ut de olika lodjuren från varandra. Efter att ha spårat en hel del lodjur, både under jakt och i forsknings- sammanhang, då man med säkerhet vet vad det är för djur som gått där, kan man med säkerhet säga att det inte är mycket som är säkert gällande lodjursspår, med ett undantag: Tasstorleken varierar med underlaget. En lodjursunge som är född i juni kan i november spärra ut sina tassar så att man kan tro att det är en stor lodjurshanne som gått där. Är det flera djur i ett följe kan man se skillnad på storleken då de gått på samma underlag, och man kan då fastslå att det är en hona med unge/ ungar som gått där. I mars kan också han- och hondjur slå följe och det kan även vara flera hannar i närheten av honan. Spår efter ett ensamt lodjur är däremot svårt att bestämma. Ofta är påståendena omvänt proportionerliga med kunskapen.
Loading ..