Duvjakt i snödräkt!

En vit figur lösgör sig ur raden av rundbalar, tar några steg ut på den gröna ängen och lyfter upp en nyskjuten duva. Gröna ängar, ensilagebalar, ringduvor och snödräkt visade sig vara en utmärkt kombination.

Vi hittade duvjaktstället ifjol av en slump. Egentligen letade vi efter en plats för apportträning av ett par unghundar, och längst ut på en udde i Råneälven fanns en för ändamålet lämplig vass. Till och från träningspassen satt det ofta duvor och åt grus på vägen, och under passen sträckte en och annan förbi. Då det var en bit in i augusti hade duvorna övergett den ganska höga återväxten på ängarna och börjat leva av skogens överflöd av blåbär. Men sträckande och grussökande duvor kunde kanske räcka som underlag för jakt. Vi jagade ett par gånger och sköt en del duvor. Bulvanerna, som enligt boken placerades i hästskoform på ängen, hade endast begränsad dragningskraft. Här var det grusvägen och framförallt elledningen som drog till sig strömmen av duvor. På en sträcka av hundra meter, mellan tre stolpar, kunde duvorna sätta sig var som helst. Och där de första satte sig en viss morgon, dit for i regel resten också. Denna erfarenhet var det viktigaste utbytet av fjolårets jakter. Påföljande vår och sommar syntes ovanligt mycket duvor och Magnus och jag började redan i maj tala om duvjakt, och att vi nu skulle hålla bättre koll på duvorna. Varje gång vi körde förbi jaktplatsen fanns där duvor, som mest säkert 50. De satt både på vägen och ängen. Och på elledningen satt duvorna uppradade! Det såg onekligen bra ut.