Debattinlägg: Svenljungagruppen kommenterar rovdjursutredningen

R ovdjursutredaren Lars –Erik Liljelund föreslår att vi skall ha ett golv på minst 450 vargar i Sverige och att något tak uppåt inte skall få finnas. Han anser att vi som bor på landet är dumma människor som måste informeras om vargens förträfflighet. Därför skall det anslås ett antal miljoner till länsstyrelserna runt om i landet så att deras tjänstemän kan åka runt och dricka kaffe med folk som har avvikande uppfattning i vargfrågan. Dessa rovdjursinformatörer med uppdrag att hjärntvätta alla obildade skall genomgå en utbildning i vargindoktrinering. Dessutom skall det tillföras ytterligare miljoner, så olika rovdjurscenter kan driva kampanjen mot landsbygdens folk och dess näringar. Bland annat måste man få folk att förstå man måste sluta jaga med löshund eller drivande hund och förstå att man inte kan räkna med att hämta fint ekologiskt kött från skogen. Man måste sluta med fäbodbruk, eller ha får, eller andra kreatur stängslade med stenmurar, smålandsstaket, fårnät eller andra traditionella stängsel. Nej om man skall ha betesdjur så skall de säkras med så kraftiga elektriska stängsel att de praktiskt taget uppfyller kraven för att motstå en terroristattack på ett svenskt kärnkraftverk. Utredaren har gjort en kalkyl på vad denna extra stängselkostnad skulle innebära för fårnäringen. Denna kalkyl är så undermåligt gjord och så långt ifrån verkliga kostnader att man funderar på om den gjorts i uppsåt att undanhålla våra beslutsfattare de verkliga kostnaderna. Vi ifrågasätter verkligen om det är förenligt med en seriös demokrati att staten betalar tjänstemän och organisationer miljonbelopp för att försöka påverka befolkningen mot en viss vargpolitik. Speciellt när det finns andra grupperingar i samhället som inte delar dessa åsikter och inte erhåller statligt stöd för att få ut sin information kring problemen som hänger ihop med vargens övertagande av landsbygden i Sverige. När regeringen tillsatte denna rovdjursutredning så satte man upp anvisningar hur utredaren skulle arbeta och vilka frågor som skulle utredas. En sådan anvisning var att öka acceptansen för rovdjuren och speciellt vargen. Då hade man förväntat sig att man också utreder vad vargen kostar den största gröna näringen i sammanhanget nämligen jakten. Utredaren har hel avsiktligt låtit bli att utreda hur näringen jakt, som omsätter 3-4 miljarder kr kommer att drabbas ekonomiskt. Jakten som näring i Sverige är t.ex. minst 30 gånger större än renskötseln och det är tusentals personer på landsbygden som är beroende av jakten som näring. Vargen kostar redan i dag hundratals miljoner för jaktnäringen. Utredaren ställer sig själv inte följdfrågan hur acceptansen skall kunna ökas då denna viktiga näring inte är med i utredningen. Han konstaterar bara nonchalant att jakten får stora kostnader men om det får gå några år så vänjer sig jägarna och företagarna i jaktbranschen vid detta. I stället för att titta på dessa problem så framhåller Liljelund satsning på rovdjurstittande. Sverige är i dag Europas rovdjurtätaste land. Men trots detta så är omsättningen från de företag som tittar på varg är endast 2 miljoner kr. Det skall ställas i relation till att jakten omsätter 3-4 miljarder kr. Näringen Jakt är 1500 gånger större än vargturismen. Man ställer sig frågan varför en statlig utredare är så uppenbart partisk att han väljer att inte fördjupa sig i jakten som näring men framhåller en så liten näring som rovdjursturismen. Vi skall komma ihåg att vargen har varit borta från Sverige under mer än 100 år. Det har hänt en hel del i samhället under de senaste hundra åren. I EU:s habitatdirektiv står det att det skyddsvärda djuret skall skyddas i dess naturliga utbredningsområde. Men nu föreslår utredaren att vargen skall återinföras på platser som i dag inte är vargens naturliga utbredningsområde, eller har varit det de senaste hundra åren. Han stödjer sig hela tiden på juridiska formuleringar i Bernkonventionen och i EU:s habitatdirektiv men när man synar vad han skriver så inser även en juridisk lekman att Liljelund inte är konsekvent utan tolkar dessa direktiv som djävulen tolkar bibeln i syften att till varje pris köra över oss landsbygdsbor. Man efterlyser verkligen det mänskliga perspektivet i denna utredning. Vi har givetvis humanistiska lagar i vårt samhälle som också reglerar mänskliga rättigheter och inskränkningar på ägande och brukanderätt som kan användas. Utredningen föreslår statliga jägare som skall sköta förvaltningsjakten fram tills vi har fått minst 450 vargar. Jakträtten är sedan urminnes tider knuten till äganderätten till fastigheten. Att Liljelund nu även ger sin in på att inskränka på äganderätten och föreslå myndighetsjakt är extremt provocerande. Om förvaltningsjakt skall bedrivas på varg så är det givetvis jakträttsinnehavarna som skall sköta detta så det kan koordineras med annan jakt på markerna. Hela utredningen snurrar kring begreppet att vargen skall ha gynnsam bevarande status. Vilket i praktiken innebär att Sverige skall garantera att vi har en livskraftig vargstam om 80- 100 år. Om man skall ha en livskraftig stam om hundra år så kanske man skulle börja med att se till att den stam som vi har idag är frisk. I dag har vi en vargstam som härstammar från tre individer. Inavelsgraden är ca 25% vilket är mycket högt. Om utredaren hade ambitionen att förbättra vargarnas inavelsgrad så hade han föreslagit att vi skulle ha ett tak på 200 vargar i Sverige, då det är mycket lättare rätta till inavelsgraden i en liten population än i en stor. Det känner Liljelund till men det är tydligen inte vargarnas hälsa och livskraft som är det viktiga när han i stället föreslår att vi skall dubblera vargstammen. Vi kan konstatera att gynnsam bevarande status är ett mycket svävande begrepp som lämnar mycket till övers för tolkningar. Vår förra rovdjursutredning hade 200 vargar som gynnsam bevarande status och när vi nu nått denna nivå så kom denna rovdjursutredning som sedan dubblerar antalet. Givetvis så är detta medveten taktik för att bryta ner oss landsbygdsbor. Nästa rovdjursutredning kommer säkert att kräva 800-1000 vargar. Om den politiska viljan finns så kan vi mycket väl ha 150 vargar med låg inavelsgrad som gynnsam bevarade status och ett tak på 200 vargar. Då skulle vi också ha bra acceptans för dessa vargar och kunna göra de nödvändiga genetiska förstärkningar som behövs. Nu kommer allt sådant arbete att motarbetas fullt ut. Våra vargar har ju enligt all expertis kommit vandrande från Ryssland och då hör de givetvis ihop med den mycket stora populationen av gråvarg på norra halvklotet, vilket förstärker våra möjligheter att hävda att vi har gynnsam bevarandestatus med 150 vargar. Vår vargstam tillhör en av världens största rovdjurspopulationer. All