DEBATT: Svenljungagruppen om gynnsam bevarandestatus

Naturvårdsverkets tjänstemän med rovsdjursansvarige Ruona Burman i spetsen har hittills inte visat några tecken på att ha empatiska känslor för drabbade människor på landsbygden, så det beslut som kommer inom kort oroar oss mycket. Trots att både LRF och våra jägarorganisationer sträckt ut handen för att i samförstånd lösa denna fråga, så trummar NVV på med att vargstammen skall vara obegränsad med ett golv runt 450 stycken. I juni fick vi fram en sårbarhetsanalys (MVP) från vargforskarna som visar att vi endast behöver 40 vargar i Skandinavien för att vargen skall överleva i 100 år. Beräkningar var gjorda med utgångspunkt från den starkt inavlade vargstam som vi har i dag, så man har tagit med de genetiska förutsättningar som råder. För att ta höjd för katastrofscenarion så har man utöver de 40 vargar som blev resultatet av sårbarhetsanalysen lagt på ytterligare 150%, vilket blev 100 vargar i Skandinavien. Detta borde innebära ca 80 vargar om vi endast skall ta ansvar för våra egna vargar och inte Norges. Naturvårdsverkets tjänstemän har nu fått i uppdrag av politikerna att fastlägga nivån på gynnsam bevarande status vilket är ett krav för att uppfylla EUs habitatdirektiv. Det som står i EUs lagtext är att gynnsam bevarande status skall ligga betydligt över MVP ( 40 st). Vi menar att forskarna redan nu har lagt nivån för gynnsam bevarande status när man lagt på 150% på sårbarhetsanalysen. Ruona Burmans kommentar direkt efter att sårbarhetsanalysen släpptes var att man inte tagit några genetiska hänsyn i sårbarhetsanalysen. Det uttalandet var inte riktigt sant då man faktiskt har tagit hänsyn till inavelsgraden i den sårbarhetsanalys som är gjord. Men det krävs tillförsel av nye gener i den vargstam som vi har i dag för att förbättra inavelsgraden som ligger på ca 25%. Men man kan fråga sig om man verkligen vill göra vargstammen friskare? Om vi skulle gå på Naturvårdsverkets linje med fem gånger så mycket vargar så skulle det krävas fem gånger så stor invandring för att bättra på inavelsgraden då utspädningen är större i en stor stam. Detta faktum tyder på att NVV har andra motiv än en frisk vargstam. Avkomman från en obesläktad varg får noll i inavelsgrad så för att förbättra den genomsnittliga inavelsgraden i populationen så bör man givetvis inrikta avskjutningen på de individer som har högst inavelsgrad och till viss del skydda de individer som har noll i inavelsgrad. Detta är ett effektivt sätt att rätta till inavelsgraden men är också svårare i en stor stam. Föreslår man ett golv högre än 120st och ett tak högre än 160 st så skulle man inte heller få något stöd från jägarkåren eller markägarna för utsättning av obesläktade vargar vilket ytterligare skulle försämra inavelsgraden. Resultat är en genetisk sämre vargstam än om man lägger gynnsam bevarande status (GYBS) runt 80 vargar i Sverige. Men vad skulle då motivet var att lägga GYBS högre? Ja, i dagsläget finns inte några som helst sakliga argument för att lägga GYBS speciellt mycket högre utan det är i så fall ett uttryck för att man går varglobbyns ärende. Och varglobbyn är troligtvis riktigt oroliga nu. De skulle förlora många medlemmar om vargen skulle vara räddad från utrotning. Vi måste komma ihåg att våra stora rovdjur är den största inkomstkällan för dessa organisationer och vargen är den i särklass största kassakon av dessa rovdjur. Skulle vargen vara räddad från utrotning så är ju uppdraget slutfört och då finns inget behov av att var medlem i till exempel Rovdjurföreningen. Många av tjänstemännen på Naturvårdsverket står Rovdjursföreningen mycket nära och ser faran i att vargen inte klassas som utrotningshotad