Debatt: Sagan om den lille mannen och den stora myndigheten
"Kan man som laglydig medborgare lita på polisen i Sverige? Jag är efter mina upplevelser inte längre säker på det." Dagens debattör nystar upp en självupplevd historia där Polismyndighetens agerande i vapenärenden ställs på sin spets.
Polisen har idag svårt att hindra vapen från att hamna i de kriminella gruppernas händer. Gängvåldet med vapen ökar i samhället. Samtidigt begränsar myndigheten vanliga människors rättigheter på ett nästan olagligt sätt. Polismyndigheten hindrar sportskyttar, jägare, och samlare att ägna sig åt sina intressen. Och, som i mitt fall, tvingar myndighetens handläggare på en pensionär, som blivit utsatt för grova brott, åratal av psykisk misshandel och byråkrati. Min historia följer nedan. Låt mig bara först vidga mina tankar lite grann. Jag vill ställa en öppen fråga: Är inte en av de främsta uppgifterna som polismyndigheten har, att hjälpa medborgare och skattebetalare? Om svaret är ja, varför gömmer sig då handläggare bakom ogenomtränglig byråkrati? Varför svarar man inte på en enkel licensansökan på ett insiktsfullt sätt? Varför tvingar man medborgaren att lägga åratal av sitt liv, stora kostnader, och frustration, på att strida mot myndigheten – bara för att han vill ha tillbaka det som stals från honom? Var finns humanismen bland handläggarna på polisens licensmyndighet? Har man glömt att det är människor man ska handlägga, att det finns en mänsklig historia bakom varje ansökan? Min ”saga” är inte unik, och jag hoppas artikeln kan få vissa läsare att känna att de inte är ensamma i sin kamp mot den stora myndigheten.
Loading ..