De magiska sekunderna
Det ena lodjuret låg dött på skott- platsen.Det andra var träffat, men hade hoppat utför en brant och försvunnit i storskogen ner i dalen. Östlaika-tiken drog i kopplet och gjorde att nerfarten inte blev olik danskars i norska alpinbackar. Blodet, som hade sprutat ut i en halvbåge åt sidan och tydde på träff i höger framtass, minskade efter hand. Då hunden efter 100 meter ryckte till lösgjordes kopplet och hunden försvann i långa språng över en sårlega där det var en del blod. Ståndskallet kom direkt efteråt, en bit bort mot en grov vidkvistad gran. Först fanns det inte något att se, men så sprang hunden runt på nersidan av trädet och skallen ökade. Som en orm på väg att hugga kom en ljus tass ut ur granriset och slog efter hunden som blixtsnabbt kastade sig tillbaka. Vid nästa angrepp mot hunden var studsaren klar, men skottet mot huvudet på lon strök över. Nu kom den ut ur granriset med hela framkroppen i hopp om att få in en träff med den vänstra framtassen på den dansande hunden. Därmed blottlade den bogen och jakten kunde avslutas med nästa skott. Hur många sekunder av vinterns totala lodjursjakt hade det tagit?
Loading ..