Älgkriget på Ansojamyren

I mitten av seklet var älgjakten föga utvecklad i Norrbotten. På de flesta håll rådde allmän jakt på älg i två dagar per år. För att ”säkra älgstammens fortlevnad” var älgkalvarna fredade. Däremot var korna lovliga, och det var snarare regel än undantag att produktiva kor sköts medan kalvarna lämnades åt sitt öde.

Begreppet älgvård fanns inte i jägarnas ordlista och licensjakt var en grov form av tyranni. Älgjakten var omgiven av hemlighetsmakeri, Åsa-Nisse-romantik och hemvävda teorier av folk som knappt sett en älg. Eftersom älgen var sällsynt utnyttjades alla möjliga och omöjliga skottchanser, vilket ledde till många ouppklarade skadskjutningar. I så gott som hela Norrbotten rådde anarki i älgjakten. I denna miljö bildades på 1950-talet, i norra delen av Övertorneå kommun, ett gigantiskt jaktvårdsområde på 130 000 hektar. Inom ett jaktvårdsområde äger som bekant alla delägare rätt att jaga över hela marken. Dagarna före 1961-års allmänna älgjakt blev det känt att ett antal älgar gått in i området kring Ansojamyren, några kilometer nordväst om Siekasjärvi. Detta var traktens enda älgställe. I övrigt var det praktiskt taget älgtomt. Här gällde det alltså att hålla sig framme. I gryningen premiärmorgonen var myren följaktligen omringad av ett 60-tal jägare, uppdelade på flera jaktlag från olika byar, som ovetandes om varandra, i största hemlighet, smugit ut på pass.