– Jag tror att våra möten med viltförvaltningsdelegationen är betydligt lugnare och trevligare än i andra län. Här har vi nästan inga konflikter alls, säger Mimmi Skog. Hon var rovdjurshandläggare på Naturvårdsverket och fick lära sig hur det är att hamna i hetluften som statlig tjänsteman. – Jag tänkte att det blir lugnare på Gotland, och så ville jag verkligen inte bo i Stockholm, säger Mimmi, som i oktober 2017 började som naturvårdshandläggare på länsstyrelsen på Gotland. Det är ett uppdrag som även inbegriper jaktärenden.

Nästan alla räckte upp handen

Ett talande exempel på lugnet i jaktliga frågor på Gotland är den skyddsjakt på skarv som länsstyrelsen fattade beslut om i våras. Mimmi och kollegorna tänkte att det kunde bli en del debatt och förberedde sig med presstalespersoner, pressmeddelanden, mediaträning och talespunkter att resonera med bland annat journalister om. – Det var någon ornitolog som var emot, annars var alla helt överens. Det var ingen som ringde, säger Mimmi och skrattar. Man höll även ett samverkansmöte inför beslutet om skarvjakten och då befarade man hetsig debatt. Men några motstridiga känslor om skarvarna kom aldrig upp. – Det blev nästan halleluja-moment när vi frågade på mötet om det var någon som kunde tänka sig att hjälpa till med skyddsjakten. Nästan alla räckte upp handen. Inga problem, vi hjälper till, en samstämmig kör, konstaterar Mimmi och skrattar högt.

Då blev det liv i luckan

Det hetsigaste som hänt henne i yrket under de två och ett halvt åren på Gotland rörde istället vildsvin. I januari 2018 gick larmet sedan en privatperson ringt chefen för lantbruksenheten och berättat att ett dött vildsvin hittats i en vägkant utanför Dalhem. Landshövdingen slog på stora trumman och deklarerade att Gotland ska vara fritt från vildsvin. I riksdagens beslut från 1980-talet, att vildsvinen ska vara en del av den svenska faunan, ska Gotland undantas, krävde landshövdingen. Och så uppmanade landshövdingen alla som sett vildsvin på Gotland att ringa länsstyrelsen och fråga efter Mimmi som utsågs att utreda inkommande rapporter. – Helt plötsligt började alla se vildsvin och vi var nedringda i flera dagar. Det fanns ju ingen substans i det där och jag tyckte att det kanske varit lämpligast att någon av jägarorganisationerna skulle kunna ta på sig ett samordningsansvar. Det är ju jägarna som är ute i fält och har den kompetensen – inte en byråkrat på ett kontor som ska ta emot samtalet och sitta och bedöma vad som kan ha varit en hund eller något annat som någon sett, säger Mimmi.

Ett skämt

Men gotlänningarna var i stort sett eniga i sakfrågan: Ön ska inte ha några vildsvin. – Någon jägare tyckte kanske att vildsvinen skulle få vara här. Det är en väldigt stor andel av befolkningen som jobbar med lantbruk – jag skulle tro att det motsvarar förhållandena som rådde på fastlandet på 1960-talet. Och då vill man inte ha hit några vildsvin, säger Mimmi. Men det döda vildsvinet visade sig vara ett practical joke. Det fanns inga spår i snön fram till platsen där vildsvinet hittades. Någon hade dumpat den döda kroppen i snön. Och lugnet kunde åter lägra sig över den lilla ön.

Mikael Moilanen mikael.moilanen@jaktjournalen.se 070 – 744 18 21