Black Out- labbe med jaktglöd

Labrador retriever tillhör gruppen apporterande hundar. Användningsområdet är dock i praktiken mycket stort då många jägare använder dem som stötande, vid eftersök, och vid allehanda jakter på klöv- och hårvilt. – Men skall man göra en jaktprovskarriär med sin labrador skall man prägla den på fågel, säger Peter till JJ. Först när den är färdig jaktchampion kan man börja jaga annat vilt, som hunden annars alltför snabbt lär sig uppskatta. Tidig början – Min första hund var en spaniel. På sätt och vis en svårare hund att forma med tanke på att den jagas in på levande vilt med all den stimulans det innebär. Jag tror dock jag lärde mig mycket av arbetet med spanieln, som jag har haft nytta av på mina labradorer. Mitt råd är att börja redan på valpstadiet med apportövningar, men på lek. När valpen plockar upp ett föremål, beröm den och gör en bytesaffär med valpen. Föremålet mot en godbit. På unghundsstadiet kan man, beroende på hundens mognad och allmänna mentalitet, skärpa kraven. Jag har dock aldrig använd någon form av tvångsapport annat än förebrående och besviket tonläge på rösten när hunden släppt apporten. Faktiskt har jag på detta sätt roat mig med att lära katten hemma apportera…. Hundens grundskola – Många som sysslar med hundraser, vilka skall genomgå mycket dressyr och träning, ägnar sig åt ”momentträning” – till exempel vattenapportering. I detta ingår dock en mängd olika delmoment och jag tränade Moa i varje delmoment för sig innan jag började sammanlänka dem till en regelrätt vattenapport. Ju fler delmoment man kan åstadkomma, desto lättare tillgodogör sig hunden inlärningen. Men naturligtvis är det viktigt att hunden har ambitionen att göra det rätta. Precis som när det gäller idrottsmän, lägger jag upp ett träningsschema. Tack vare det har jag koll på hundens utbildningsnivå och kan gå tillbaka i utbildningen om jag gått fram för fort i något delmoment. Låt den göra fel Med den energi som Moa har så var det inte konstigt att hon, och även jag, begick en del misstag. Man skall då inte i tid och otid försöka korrigera hunden genom skrik och visselpipa. Låt den göra fel men beröm den när den gör rätt så minskar felen. Själv gjorde jag det misstaget när Moa började dra iväg på sök bortåt hundra meter, att vända henne med pipan och handdirigering. Det dröjde inte länge förrän hon hade en hundrametersuppfattning i huvudet och vände utan signal från mig. Felet reparerades genom att lägga ut apporter i rad bortanför hundra meter. En labrador retriever måste nämligen kunna fungera på åtskilliga hundra meters avstånd. Dessvärre händer det ju ibland att en skadad and sakta sänker sig mot marken, ur en flock, för att landa trehundra meter bort. Ser Moa anden sänka sig, håller hon ögonen på den och tar märke på var den går ner, men man skall under alla omständigheter kunna dirigera ut en hund även på dessa avstånd. Soft mouth En apporterande hund får inte krossa sin apport. En skadad, levande fågel skall bäras fram mjukt och försiktigt och avlivas av föraren. Var och en som upplevt hur till exempel en ripa kläms ihop så tarmarna sprutar ut och bröstbitarna blir fjäderspäckade, vet hur försmädligt det är att få bytet förstört för både öga och matlagning. – Jag har aldrig haft några bekymmer med ”soft mouth” hos Moa, säger Peter. Det fanns medfött hos henne. Jag misstänker dock att ”hard mouth” kan uppstå om man kör en hund för hårt, stressar den och eggar den att ta skadat, levande vilt. Försök att träna bort olaten misslyckas som regel och jag måste medge att jag tror inte att jag skulle fortsätta att arbeta med en sådan hund. Slyngeljakt I Moas ögon brann det av arbetslust när vi vandrade ut till ett viltvatten för att ta bilder på Moa i verksamhet. Peter smög sakta fram med bössan redo, med Moa lydigt bakom sig, i hopp om att några änder kunde ha flugit in från Mälaren men dammen var tom. För säkerhets skull medfördes därför också apportänder i jaktväskan. Änder kastades på land och i vatten. En annan and släpptes ut ur väskan på väg tillbaka till bilen. Efter tvåhundra meter skickade Peter Moa bakåt på apport. Det var alldeles för enkla uppgifter för en så rutinerad hund som Moa. – Egentligen skall en hund inte få apportera i lägen där man själv lätt kan plocka upp det skjutna viltet, menar Peter. Stadgan hos hunden befäst om den inte får apportera i tid och otid och naturligtvis endast på kommando. Här i mälardalen är vi lyckligt lottade att kunna komma med våra hundar till flera jaktgods där vi hjälper till med apporteringen under and- och fasanjakter. Då skall man ha sin hund så i hand att den går på det vilt man visar den på, ja man skall till och med kunna hejda en påbörjad apport för att styra hunden mot till exempel en påskjuten fasan som löper undan. Som tack för våra insatser brukar man ordna en gästjakt åt oss under namnet ”Slyngeljakten”, under vilken vi brukar ha det mycket trivsamt. Stryker hunden torr Det blir kallt i vattnet när andjakten går mot sitt slut och tunga utfärgade norrlandsänder sveper ner mot vattnen i skymningen. Men Moa får arbeta ändå. – När vattnet närmar sig fryspunkten kan ett speciellt problem uppstå, förklarar Peter. Hunden kan drabbas av så kallad vattensvans. Svansen blir helt slak och hänger rätt ner som en korumpa. Hunden har mycket ont och det tar flera dagar innan den är återställd. Därför har jag på senhöstarna alltid med mig en hundpläd och stryker ut vattnet ur pälsen, så att underullen behåller sin torrhet. Under väntan på nästa apport sitter så Moa insvept i den torra delen av pläden och drabbas inte av vattensvans. Delad ras De flesta labradorer framlever ett liv som rena sällskapshundar medan andra hamnar hos jägare som jagar mycket. Ofta ses yrkesjägare hålla sig med labrador retriever. Kraven på en bruksmerit i championatet är i viss mån en säkerhetsspärr för att en viss mental standard, trots allt, uppehålls även hos sällskapslabradorerna. Men visst vänder sig de jagande labradorvännerna sig till de jagande linjerna när de väljer valpar. – Jo, så är det, medger Peter, och den som tänker skaffa sig en labrador till jakt skall inte lyssna på uppfödare som hänvisar till jaktliga meriter flera generationer tillbaka. Ögonlysning och HD-röntgen under många år har höjt rasens sundhet betydligt. Inte vill Peter heller särskilt gärna tala om ”jaktlabradorer”. – Det finns väl bara labrador retriever, säger han med glimten i ögat. Vad det andra är vet jag inte. Söker hanhund Just nu funderar Peter på vilken hanhund han skall para Moa med. För mycket jakt skall det finnas i den. Moa har tidigare haft en kull som utföll med fyra hanar och fyra tikar. – De börjar komma igång så smått nu, berättar Peter. Tyvärr kommer väl inte alla valparna att visas upp på jaktprov men samtliga hamnade ändå hos jägare. – För en del av dem blev det att ge sig ut i yrkeslivet direkt, tillade Peter. Fakta om ”Moa” Namn: Nidaros Black Out S38014/97 Efter: Nord. JCH Middlegate Tinker Undan: SJCH Ernevane Lynn Ägare: Peter Boman, Västerås Uppfödare: Björn och Berit Byström, Örebro Jaktprov 1998 Väse Lars Johansson 2UKL Trummelsberg Erik Björne 1 UKL 1999 Sunnansjö Björn Nordén 2 ÖKL Ludvika Leif Johansson 1 ÖKL Garpenborg Alf Nordlund 2 EKL Södervik Janne Stihl 3 EKL Värmland Hans Petter Barkost 0 EKL Färna Herrgård, Väse, Lag-SM Alf Nordlund 1 ÖKL 2001 Sunnansjö Gunnar Petersson 1 EKL Ludvika Leif Johansson 3 EKL Garpenberg Torkel Näsman 1 EKL Eskilstuna Björn Nordén 1 EKL Rävsnäs Godkänt praktiskt jaktprov Väse Trond Jortternd 2 EKL