När blev vi soldater?

Passet är perfekt. Ett litet torn i skydd av snöbeklädd storskog, och jag ser solen kasta sina första strålar över trädtopparna bortanför hygget. Här ska striden stå.

Har det gått lite för långt, undrar skribenten.

Väl uppe i tornet slår jag på värmen i elvästen för att inte sitta och frysa när svetten från promenaden börjar kallna i tyget. Sist ut låter jag meddela att jag nu är på pass och hör hundföraren berätta att han släpper.

”Var går du in?” frågar någon som inte lyssnat vid samlingen.

Lyssnat har väl inte jag heller gjort, men svaret är 637 meter väster om mig. Jag vet också att det är en minusgrad, tre sekundmeter nordvästlig vind, 93 procents luftfuktighet och att klockan är 07.51.

Min gps sitter fast i ett stort dubbelhölster över bröstet tillsammans med radion, som via blåtand fyller ett par aktiva hörselkåpor med tryggheten av jaktkamraternas röster. I knät min studsare, med stock i kompositmaterial och belyst kikarsikte med minus två till tjugoelva gångers förstoring. I fickan har jag för säkerhets skull fyllt på ett extra magasin. Själva visionen för dagen är ju ett eldorado av skjutbart vilt, och då behövs eldkraft. Ett dussin kravodlade kopparkulor med ekologisk mjukspets i svanmärkt återvinningsplast sägs göra jobbet med minimal köttförstöring och miljöpåverkan.

Med avståndsmätaren i kikarsiktet söker jag av hygget efter lämpliga referenser och hittar direkt en stormkapad trädstam, 98 meter bort. Den tronar som ett monument bland rotvältor och stenar och är lätt att känna igen, för det hänger en gammal vindpinad snitsel i den. Undrar vad den betyder?

Några hundskall i fjärran bryter tystnaden.

”Nu väcker Zero vid Rävkullen!” Och kort därefter är det full fart. ”Det går utmed rågången mot 25:ans hygge.”

Det är mitt hygge, det.

Jag hör hur skallen ekar inne i storskogen. Någon i andra änden av såten frågar vad det är för ID på hunden, en annan tror sig ha sett djuren, en fjärde ber den tredje att repetera och konversationen som nu vidtar dränker ljuden från omgivningen. Vad händer med drevet? Jag famlar upp gps:en. Bara 254 meter bort nu, 11 kilometer i timmen och kursen ställd rakt in i min famn. Kan det nu bara promenera ut en skovelhjort mellan mig och den där snitslade stammen så är både nyårsmiddagen och kontorsprydnaden räddad.

Plötsligt prasslar det till och en råget med kid flyger ut ur skogen, alldeles nedanför tornet. Jag hivar upp studsaren och ser navigationsapparaten falla till träplankorna i samma rörelse.

Fem gångers förstoring. Perfekt för att spana in terrängen ute på hygget, men rätt tungrott när två livrädda rådjur på åtta meters avstånd sånär fått en Garmin i skallen och kastar tillbaka in bland stammarna.

Ridå.

Skärmen har överlevt smällen, men någon gps behövs just inte för att konstatera att både rådjuren och hunden försvinner allt längre in på grannmarken och knappast tänker besöka mig igen. Vad hjälper de nu, mina volt och milliwatt och megapixlar? Trots alla de där prylarna som inte gick att leva utan sitter jag ensam kvar med mitt bottenlösa fiasko.

”Get och kid nere i kanten vid 25:an men de fick vind på mig och gick in på Sjögrens”, ljuger jag över radion.

När i hela fridens dar blev jägarkåren ett högteknologiskt specialförband, rustat till tänderna? Mer intressant är kanske varför? För att vi fick råd? För att vi blev rastlösa? Är det kinesernas fel? Eller helt enkelt vår reaktion på nedmonteringen av försvaret?

Nåväl. Den utan synd kastar första stenen, och det blir åtminstone inte jag.

Vinden tilltar över hygget, besvikelsens iskalla kuling. Tänk om jag ändå haft min gamla hagelbössa? Den står kvar hemma i källaren, längst in i skåpet bakom ett virrvarr av kablar och askar och instruktionsböcker och cd-skivor med drivrutiner.

Där ligger nog också de där förbannade vantarna jag glömde.

Peter Sibner

 

AKTUELLT

IF krävde att Antons döda hund skulle grävas upp

Karlskrona (JJ) Anton Nilsson fick sin jakthund Steffe ihjälkörd av en bil. Hunden begravdes men två veckor senare krävde försäkringsbolaget IF att kroppen skulle grävas upp. – Det var först när jag berättade att jag kontaktat bland annat en journalist som bolaget gjorde en helomvändning och nu ska betala ut ersättning, berättar Anton Nilsson.

Jämthundstiken Lulu födde jättekull

Tostared (JJ) Fredrik och Annika Gustafsson trodde inte sina ögon. När jämthundstiken Lulu fött sju valpar såg hon fortfarande jättestor ut. Det slutade med närmast osannolika 17 valpar. – En dog efter två dygn men 16 stycken är vid liv, berättar Fredrik Gustafsson.

Landsbygdsministern om de skeva gåsjakttiderna

Stockholm (JJ) Jaktjournalen uppmärksammade häromdagen de skeva förhållandena som råder för gåsjägare i Sverige samtidigt som forskningen visar att grågåsbeståndet växer och skadebilden ökar. Nu svarar Sven-Erik Bucht på kritiken mot Regeringens flathet i frågan.

Blir det allmän jakt på varghybriderna?

Sörmland (JJ) En liten skara speciellt utvalda jägare – eller allmän jakt på varghybriderna? Det är frågan när länsstyrelsens personal nu grubblar på hur varghybriderna norr om Katrineholm ska avlivas.

Fick älgkroppar stulna

Nordmaling (JJ) Ett jaktlag utanför Nordmaling i Västerbottens län fick i veckan påhälsning av tjuvar i slakteriet. En vuxen älg och en halv kalv saknades när de kom dit på onsdagen.

Annonser