"}}

För Maria Johansson Ross har alltid vårjakten på rådjursbock varit speciell.

– För mig är det en härlig tid att vara ute, naturen vaknar till liv efter en lång vinter och man känner sig pigg i sinne och själ. För mig är det inte så noga om det faller någon bock, utan jag försöker inrikta mig på individer som inte håller måttet för kommande aveln, säger Maria.

Vi befinner oss ett stycke väster om Skellefteå i en by som heter Klutmark. Rådjursstammen är god med västerbottniska mått mätt och håller en hel del bockar.

– Jag vet av att det går några returbockar på marken och en del mindre bockar som är okej att skjuta bort, säger Maria när vi går i väg över det första fältet.

– Vi börjar med att passa vid en känd viltväxel och ger det ingenting så pürschar vi efter ån mot ett område vi kallar Lia, säger Maria.

Aprilväder

Solen gassar på emellanåt och värmen blir påtaglig under massa plagg av kläder, för att i nästa sekund förvandlas till snöfall och iskalla vindar. Rådjuren verkar inte heller gilla det minst sagt växlande vädret utan håller sig i storskogen och dess skydd. Vi överger passet och börjar pürscha mot fälten i området Lia på andra sidan ån som går rätt genom marken.

– Det finns en liten bro en bit bort och några mindre fält upp mot ett berg som brukar vara tillhåll för en del rådjur, säger Maria och smyger i väg.

Kring ån syns bävrarnas härjningar och den fuktiga marken är full av spår efter rådjur och älg. Vi underhålls hela tiden av småfåglarnas vårsång och storspovens drillande.

– Visst är det härligt att höra och se hur allt vaknar till liv, säger Maria och stannar upp och lyssnar på orkestern skapad av vårfåglarna.

Kontakt

Vi tar oss över ån och upp mot den något mer höglänta terrängens mindre fält. På långt håll kan vi se ett djur gå och beta av de gröna knopparna på marken och Maria beslutar att vi måste närmare för att se vad det är för djur.

Genom kikarspaning kan hon konstatera att det ser ut att vara en ung kraftig sexa, där basthuden hänger som skinnbitar i hornet.

– Nä, honom sparar jag, men du kan smyga upp och fota av honom med sina nyfejade horn, säger Maria och sätter tillbaka bössan i ryggsäckens hölster.

Vi fortsätter smygandes västerut mot Lia, där Maria garanterar att vi kommer se flera rådjur. Men vi hinner inte långt förrän det står två djur ner mot ån i en kohage. En get och en skjutbar mindre bock står lugnt och betar mitt i kohagen och Maria gör sig åter i ordning.

– Vinden är perfekt och i skydd av den kuperade terrängen kan jag nog komma i håll skulle jag tro, säger Maria och mantlar in en kula i loppet på sin Tikka i kaliber .308.

Kräksnö

Ansmygningen blir enkel, men under tiden har kung Bore gjort en kraftsamling för att vintern skall återvända och vräker ner stora snöflingor över oss. Maria kikar då och då över kanten för att se om råbocken och geten står kvar och det gör de.

Maria smyger upp för kanten och gör sig beredd att skjuta. Bocken står cirka 100 meter bort men det är omöjlig att få klar sikt genom kräksnön som faller. Maria försöker torka ren linsen på kikarsiktet, men det fungerar bara inte. Allt är bara vitt och hon vill inte chansa att skjuta. Efter ett tag skuttar båda rådjuren i väg och försvinner in i skogen för att söka skydd mot vädret.

– Jädrans, varför detta snöinferno just nu när bocken var lämplig att skjuta och läget var bra, säger Maria med viss besvikelse i rösten.

Delade meningar

– Vårjakten här uppe i Västerbotten upplevs inte som positiv hos alla jägare, då många tycker den är för lätt och att man skjuter sönder stammen. Men kunskap och sunt förnuft måste varje jägare som går ut på våren ha, säger Maria och fortsätter.

– Man ska inte skjuta mer än vad marken tål och inrikta sig på returbockar eller bockar med dåliga gener. Har man den inställningen blir jakten lätt och är nog bara bra för den framtida stammen. Man får också en bra indikation på hur stammen ser ut efter en hård vinter. Sedan spelar det nog ingen större roll om man nån gång skjuter en bättre bock, men jag har valt att jaga de svaga och dåliga bockarna, säger Maria.

Snön har nu slutat krydda marken vit och solen är åter på gång med lite värme, småfåglarna som inte hörts på ett tag sjunger nu som aldrig förr. Vi fortsätter mot Lia och förhoppningsvis nya skjutbara bockar som villigt ställer upp sig för Marias Tikka.

Returbock

Första och andra fältet på Lia ger inga kontakter, men på den tredje ser vi ett djur stå mitt ute på fälten och beta. Genom kikaren ser vi att det är en get, men fältet är väldigt kuperat och Maria misstänker att det kan finnas fler djur som inte syns. Hon föreslår att vi sätter oss och avvaktar en stund i fall någon bock vill exponera sig.

Efter ett tag viskar Maria till och pekar mot skogen på andra sidan där det kommer ett djur i sakta mak. Genom kikaren konstateras att det är en bock med riktigt fula horn. Vi kan också se att bocken ser ut att halta något och ser allmänt riktigt sliten ut.

– Maria viskar att den ser ut att vara riktigt gammal och en returare som gjort sitt för länge sedan. Den måste jag försöka få skjuta, säger hon och slänger av sin ryggsäck och påbörjar en lång ansmygning över fältet.

Bingo

Den gamla bocken är nu i skydd av den kuperade terrängen, men vi vet att han just nu står och betar ett hundratal meter bort. Maria smyger sakta i riktning mot bocken i bra vind, hon stannar till då och då för att lugna nerverna och hämta andan. Tiden går och tankarna åker berg och dalbana hos JJs utsände som stannat kvar och på håll kan följa den spännande jakten.

Maria har nu nått krönet på fälten som borde göra att hon nu kan se bocken, hon lägger mycket riktigt upp bössan och på knästående släpper hon skottet. På håll syns det tydligt att allt gått bra och hon återvänder för att hämta ryggsäck och inlevelsefullt få berätta hur det gick till.

– Så här skakig har jag inte varit sedan jag sköt min första älg för länge sedan, säger Maria och håller upp ena handen som skakar likt ett asplöv.

Kungen i Klutmark

När Maria återvänder till den skjutna bocken kan hon konstatera att den är väldigt gammal och riktigt sliten.

– Känns både bra och lite vemodigt detta, men denna herre har nog varit kung bland bockarna i Klutmark och vi kan nog tacka honom för den fina rådjurstam vi har här, säger Maria och fortsätter studera den gamla kämpen.

Det är ett under att han klarat vintern och de rovdjur som ständigt patrullerar dessa marker. Jag tyckte att han såg ut att ha ont i kroppen innan jag kom till skott på honom, så jag misstänker han inte hade länge kvar, säger Maria vidare.

Den gamle bocken kommer nu bli mat istället och Maria börjar med van hand ta ur honom. Hon knyter ihop klövarna och slänger upp den forne kungen av Klutmark på axeln för en sista färd genom hans rike.

Text & Foto: Jonas Seger