Historien startade när John Mahlon Marlin föddes i Connecticut, USA 1836. Under amerikanska frihetskriget arbetade han på Colts fabrik i Hartford. 1870 grundades Marlin Firearms Company i New Haven, Connecticut. I början var det enkelskottspistoler i .22 lr, men så småningom lades pistoler i kaliber .32 och .38 till i tillverkningen. 1875 startade John M Marlin tillverkning av studsare. Ett strategiskt år för Marlin är 1881 då m/1881 med bygelrepetering lanserades i kraftfulla kalibrar som .45-70 och .38-55. De mest berömda av John M Marlins konstruktioner är m/1891 och 1893. En av de mest berömda skyttar som skjutit med Marlin m/39 är Annie Oakley. John Mahlon Marlins främsta bidrag till utvecklingen av bygelrepeterande vapen är nog att utkastet av avfyrade patroner flyttades från ovansidan av mekanismen till sidan. Med tanke på dagens kikarsikten var det en nödvändighet med den förändringen. När John M Marlin dog 1901 drevs företaget vidare av hans två söner fram till 1924 då den såldes på auktion till Frank Kenna. 2007 såldes företaget till Remington Arms Company. Hur den historien slutar får väl den närmsta framtiden utvisa.

Kompositstock

Marlin modell 60 introducerades 1954 och har inte förändrats mycket sedan dess. Mer än elva miljoner exemplar har distribuerats genom åren och detta gör modellen till en av världens populäraste .22 vapen. Modell 60 finns i ett flertal utföranden med komposit- och trästock. Testvapnet var försett med kompositstock och har modellbeteckningen Marlin Modell 60SN. Ursprungsmodellen hade en 22 tums pipa med ett lika långt tubmagasin som rymde 18 patroner. I slutet på 1980 talet infördes vapenlagar som begränsade magasinet till 15 patroner och i samma tid kortades pipan till 19 tum. Modell 60 har också sålts under namnet Glenfield och var då tillverkat för andra företag som JC Penny, Montgomery Ward, Western Auto med flera.

Hårt trycke

Avfyringsmekanismen är i jämförelse med moderna avfyringsmekanismer inte bra. Den är närapå riktigt dålig. Hårt ställd och med ett tydligt släp. Egendomligt nog går det riktigt bra att skjuta trots allt. Jag har inte vägt avtryckarvikten men det torde vara i närheten av 2 kilo. Jag skulle tro att med lite övning går det att lära sig komma överens med av detta trycke. Säkringen sitter i varbygelns bakkant och introducerades av Marlin 1983. Nymodigheten togs inte emot med jubel men var ett led i Marlins säkerhetstänkande.

Stock

Marlin modell 60SN är inget stort vapen men känns ändå bekvämt att greppa och skjuta med. Avståndet mellan bakkappa och avtryckare är 35 cm vilket är normalt. Pistolgrepp och framstock har pressade greppaneler som ger bra grepp. Bakkappan är i samma syntetmaterial och skruvad på kolven. Bakkappan saknar rekyldämpning men har pressat nätmönster på samma sätt som kolven i övrigt. Kolven ser gedigen ut och förefaller vara tillräckligt vridstyv för att ge bra precision. Fastsättningen av systemet sker med två skruvar var av den ena fäster i pipan.

Stort magasin

Magasinet är ett metallrör av samma längd som pipan och rymmer 14 patroner. Fastsättningen är mycket enkel, men förefaller fungera mycket bra. När magasinet ska fyllas vrids en räfflad knopp och ett innerrör dras ut. Patronerna fyll på genom en öppning i magasinsröret. I sann amerikansk anda har öppningen slitsar som gör att det inte går att sätta i en .22 lr patron fel. Därefter trycks innerröret på plats och låses fast. Det är lite småpilligt att fylla på magasinet men det är det att fylla ett konventionellt .22 magasin också.

Litet slutstyckshandtag

Lådan är försedd med frästa spår för montage av kikarsikte. Det är den traditionella lösningen på denna typ av vapen och fungerar mycket bra. Marlin har som komplement till detta borrat lådan så att vanliga klackar kan monteras för den som vill göra det. Lådan har relativt tjockt gods som ger ett vridstyvt system som ger bra precision. Slutstycket löper smidigt men är en aning svårmanövrerat. Slutstyckshandtaget kunde gott ha varit lite mera fullvuxet. En positiv detalj är att slutstycket hakar upp när sista patronen är avfyrad. Det är enkelt att montera i sär studsaren. Man skruvar ur två skruvar och lyfter sen mekanism och pipa ur stocken. Med hjälp av en låssprint kan slutstycket tas loss för rengöring. Det är gott om plats att rengöra pipan när slutstycket är borta. Det känns som ett gott råd att inte försöka plocka i sär slutstycket och de delar som omsluter slutstycket. En halvautomat kräver en del rengöring för att fungera väl så även Marlin modell 60.

Grunda räfflor

Geväret har en relativt grov pipa, 16 mm vid mynningen. Kröningen är utmärkt gjord. Marlin hade i början en vanlig räffling med sex djupa räfflor men introducerade sin egen standard för räffling, Micro-Groove i mitten på 1950-talet. Det innebär att de ökade antalet räfflor till 16 men betydligt grundare. När det visade sig fungera väl på .22 vapnen fördes tekniken över på Marlins övriga produktion. Idén bygger på teorin att fler grunda räfflor greppar kulan mjukare och reducerar gasläkage i pipan.

Skytte

Marlin modell 60SN presterade fina träffbilder. Flera under 20 millimeter, någon under 15. Den tunga pipan och välgjorda kröningen bidrar till detta. Som vanligt med .22 lr verkar match och bättre sportammunition prestera bättre än bulkpatroner. Lapua Scormax och Polar fungerade bäst men även Remington träningsammunition gick bra. Det hårda trycket spökade en del men med lite övning började det fungera bättre och bättre. Några serier med öppna riktmedel på kortare håll gick riktigt bra. Det känns som bössan med 14 skotts magasin snabbt skulle bli ett mängdträningsvapen. Geväret känns pålitlig. Hur många hundra skott som kan skjutas mellan varje rengöring har jag inte kunnat kontrollera men den allmänna uppfattningen verkar vara att det trots allt rör sig om rätt många hundra. Men set finns trots allt ett aber. En halvautomat är inte tillåten att ha ett magasin för så många skott i Sverige utan måste byggas om.

Sammanfattning

Marlin modell 60SN är en budgetstudsare men är ändå en trevlig bekantskap. Väl balanserad och hygglig finish men framför allt mycket rolig att skjuta med. Studsaren är till att börja med inte ”lättskjuten”. Avtryckarvikten är onödigt hög, men priset är å andra sidan nästan löjligt lågt.