2014 var jag reporter på Svenska Jägareförbundets tidning Svensk Jakt. Riksjaktvårdskonsulenten Daniel Ligné lanserade då en framgångsrik kampanj där han uppmanade jägarna att visa upp en schysst bild av jakten. I tidningen publicerades artikeln Jägarnas bilder – största hotet mot jakten?
En stor anledning till kampanjen var tillkomsten av tvåhundsregeln vid björnjakt. Den kom till efter att en korrekt eftersökssekvens på 39 sekunder visats på nätet.
Nu var det inte läge att visa jaktbilder med blod och jag höll verkligen med Riksjaktvårdskonsulenten.
Jag har gjort en rejäl kovändning
Roger C Åström skrev ett Hårkors i ämnet redan 2015 och menade att blod inte var något hot mot jakten.
”Sluta behandla mediasugna kändisar och jaktmotståndare med silkesvantar. Tala om för omvärlden vad vi jägare sysslar med och kräv att få respekt för det arbete vi utför”, och idag håller jag istället med Roger.
Så på fyra år har jag alltså gjort en rejäl kovändning. Precis som sig bör när man utvecklas, tar till sig nya argument och lär sig, och framför allt när de yttre omständigheterna förändras.
Idag är jag mer oroad för ängslighet och moralpanik än upphetsade lodjursjägare.
Var tid har sina utmaningar
Under veckan fick vi in en läsarfilm från lodjursjakten. När jag tittade igenom filmen ringde varningsklockor från 2014. Det största problemet är såklart att de jagar lodjur – för många icke-jägare är det svårast att acceptera just den jakten – men sen dör inte djuret på första skottet och man svär och viftar med bössor.
2014 hade jag inte publicerat den filmen, och kanske kommer jag inte göra det år 2020. Men i måndags gjorde jag det.
Varje enskild publicering är ett nytt beslut och en annorlunda framtid ger alltså ett annat utfall.
Jag tycker att Roger C Åström, i sin fullständiga krönika, inte i mitt slaktade citat ovan, säger allt jag vill säga om publiceringen med filmen.
Jag är beredd att ta konsekvenserna för mitt beslut och jag anser att min viktigaste uppgift som ansvarig utgivare är att försvara det fria ordet och inte låta någon begränsa Jaktjournalens rätt att genom egna eller andras, texter eller filmer, uttrycka sig.
Ta bort filmen, annars…
Igår kom ett mail från en person jag inte känner. Det lyder i sin helhet:
”Hej Daniel!
Jag hoppas att allt är bra med dig och grattis till din nya tjänst.
Jag heter Johan Olsson och jobbar som chefredaktör för Allt om Jakt & vapen.
Jag mejlar dig med anledning av den omdebatterade lodjursfilmen som ni delat i sociala media.
Jag förstår din situation och har läst dina argument, men jag tycker inte att de håller.
Filmen visar helt enkelt upp en otroligt dålig sida av jakten, med vårdslös vapenhantering, en låg respekt för viltet, ett stressat, hysteriskt och oproffsigt uppträdande med ett dåligt språk, etc, etc. Det späder bara på jaktmotståndarnas argument och gynnar inte jakten på något sätt.
Jag föreslår att du tar bort filmen och uppger att det beror på den massiva negativa reaktionen och att ni lyssnat på era följare. Det skulle gynna Jaktjournalen, dig och jaktens anseende, och gärna att det gör så fort som möjligt innan den sprids ytterligare.
Jag hoppas att du tar detta på rätt sätt och uppskattar att jag skickade ett mejl till dig direkt, istället för att såga dig och tidningen officiellt i en krönika eller på sociala media. Vi är trots allt i utsatta positioner som chefredaktörer och jag vet hur fort det går att bli påhoppad.
Trevlig helg!
Med vänliga hälsningar
Johan Olsson
Allt om Jakt & Vapen”
Svar till Johan Olsson:
Hej Johan, och tack för dina gratulationer.
Jag är medveten om att publiceringen av lodjursfilmen inte uppskattas av alla – men säger man egentligen något alls om man talar till 100.000 och ingen blir upprörd?
Jag är också medveten om att allt vi publicerar kan påverka jaktmotståndares argument.
Vi har däremot inte fått massiva, negativa reaktioner. Här försöker du anpassa verkligheten till ditt narrativ. Ditt mail är det tredje i ärendet.
Otillbörliga påtryckningar
Du avslutar ditt brev med påtryckningar inlindade i falsk omtanke.
Du påvisar dessutom osedvanlig respektlöshet mot den publicistiska rollen och den fria journalistiken när du försöker påverka en redaktion och en ansvarig utgivare genom skrämsel.
Att välja ”den goda sidan” är säkert lukrativt och det är mycket troligt att jag kommer att sälja färre tidningar genom att publicera detta inför öppen ridå.
Men eftersom jag inte kommer att avpublicera filmen för att du utövar påtryckning, och du har varnat mig för bli sågad ”officiellt i en krönika eller på sociala media”, har jag inget val.
Välkomnar till samtal om jaktpressetiska regler
Jag kan inte låta mig skrämmas till publicistiska beslut. Vare sig av jaktmotståndare, annonsörer, myndigheter eller andra jakttidningar.
Med förbättrade kunskaper i publicistisk sed är du däremot välkommen till ett samtal där vi med jämna mellanrum diskuterar jaktpressens etiska kompass.
Jaktjournalen ligger långt innanför det pressetiska regelverket men jag är öppen för att lägga våra gränser ännu snävare i ett för branschen jaktpressetiskt regelverk.
Ett sådant arbete kan dock inte ske i moralpanik.
