Visst känns det skönt med backning när man tar sig för något nytt. Möttes av ungefär samma kommentarer när jag bestämde mig för att lägga beslag på en tysk jaktterrier för snart sju år sedan. Lejonparten av jägarna i min nära och yttre jägarbekantskapskrets drog då upp exempel på vettlösa hundar som åt upp in-redning och fungerade som kamikazepiloter som gärna hade ihjäl så mycket som möjligt på sin väg mot ättestupan.

Jag kan

Jag har funderat lite på detta, men i ärlighetens namn inte kommit på någon bra förklaring, mer än att vi gärna gottar oss i skadeglädje. Så även jag. Men kommentarerna bidrar dock implicit med något annat. En sorts uppmaning till att visa ”dem” att det visst går. Den tyska jaktterriern käkade inte alls upp hela huset eller kastade sig över andra hundar i skogen. Nog för att han har en relativt låg självbevarelsedrift och hög skärpa men någon komplicerad hund är det knappast. Dessutom har han ju glatt ett antal passkyttar genom åren när han drivit fram dov, rå, vildsvin och räv.

Olika utmaningar

I min jaktliga värld är utmaningen och viljan att lära mig något nytt själva kärnan. Det finns så många olika jaktformer, bara här i Sverige, att det som heltidsarbetande småbarnsförälder ter sig i princip omöjligt att ens över en livstid hinna med allt. Men det behöver ju inte hindra en från att vilja prova. Att stå som passkytt på stötjakt i viltrika marker är en högst angenäm upplevelse, men så mycket kompetens, mer än hygglig färdighet med bössan samt förmåga att inte babbla för mycket på radion, krävs inte. Att däremot lyckas få en stövare att ge fan i klövviltet, lära känna sin mark och veta vilken trad rådjuren brukar ta när de väl buktar tillbaka in i marken igen kräver en smula mer. Att skaffa sig en jakthund och se den växa fram till den individ man hoppats på är nästan roligare än tiden därefter. Framför allt när det handlar om en ny ras och en ny jaktform. För det är då man själv måste vässa blicken, vara lyhörd och läsa på.

Drivkraften

Den där vorstehvalpen som ligger i knät vet sannolikt mer om fågelarbete än jag och det är det som är spännande. Jag kommer att göra många missar och ta felaktiga beslut, men samtidigt inkasserar jag ju för varje dag ny kunskap som jag inte tidigare haft. Och det är drivkraften! Terriern gör det den ska, stövaren likaså. Ingen av dem är stjärnor eller för den delen toppdresserade, men de gör precis det jag förväntar mig av dem när jag stryker kopplet. De generar skottillfällen och var och varannan gång kommer jag hem med lite nya erfarenheter om harens beteende eller dovhjortens nyckfullhet. Nu är det dags för nästa kapitel. Den må bli kostsam både för tålamod och plånbok, men det kommer också att skapa nya upplevelser, nya möten, nya vänner och nya skottillfällen. Kanske det allra viktigaste. Vad svarade jag skeptikerna då? – Tack för uppmuntran!