Ingvar är en erfaren stövarjägare som jagat på dessa marker ända sedan ungdomen. Skulatorp utanför Lönashult är hans föräldragård. Här har stövare jagat hare och räv i generationer. Snön ger oss ett välkommet facit på vad som rört sig, var det kan löna sig att släppa och vad hunden eventuellt driver, vilket kan vara nog så viktigt med en ung och ytterst jaktsugen stövare.

Hämtades i Luleå

Morris inköptes som valp från Bergnäsets kennel i Luleå, när de två finska stövarna på gården båda passerade tioårsdagen. Upp­födaren Markus Ekberg åkte en gång den långa vägen från Luleå till Småland för att köpa Morris mamma, Bossmålas Ester, som han sedan tog fram till både svensk och finsk jaktchampion. När han nu valde att para henne med en finsk topphane bestämde sig Ingvar för att tinga en valp. Sommaren 2013 flögs det till Luleå – den omvända resan – för att hämta Morris.

Tidig jakt

Redan som valp visade Morris goda takter och drev med skall redan från 3,5 månaders ålder. Innan hans valpsäsong var över hade han presterat flera prisvärda drev och ett par harar sköts för honom. Även denna säsong har han gjort flera bra drev på barmark, men också haft mycket otur med återkommande problem med sina halsmandlar, vilket inneburit flera antibiotikakurer och till sist operation. Dessutom skadade han en tå under ett drev, med ytterligare medicinering och vila till följd. Därför har det varit en lite hackig säsong med flera ofrivilliga viloperioder. – Vi har tänkt oss att använda Morris i första hand på hare. Vi har två gamla stövare som båda främst jagar hare, men även kan ta sig an en mickel mellan varven. Speciellt den gamla tiken är glad i räv. Lite predatorjakt mot slutet av säsongen är ju inte fel, det heller, berättar Ingvar.

Mest fälthare

I dag har vi alltså stora förhoppningar på en jösse när vi packar in bössor, ryggsäckar, pejl och unghund i bilen. Vi kör upp i jaktmarken som egentligen inleds redan på gårdsplan, men nu ska Ingvar köra runt och spåra av skogsvägarna för att se vad som har rört sig under morgontimmarna. Nysnö är alltid lika spännande. Nu uppenbaras en del av det som annars är fördolt för oss människor, men uppenbart för en hund med dess överlägsna luktsinne! På hemmamarken, som ligger i södra Småland, närmare bestämt i södra delen av Alvesta kommun, är det främst fälthare som kan komma i fråga vid harjakt. Det är glest mellan skogshararna även om det finns några på marken. Det är därför mer i undan­tagsfall en skogshare visar sig vara drevdjuret. Dessutom är Ingvar rädd om dem och vill inte gärna skjuta någon.

Dåligt med harslag

Man får alltså räkna med att det är ”tysken” som bjuder upp till dans när stövaren tar upp. Man får också räkna med att drevet till en stor del kommer att gå på skogsvägarna – ibland flera kilometer innan haren väljer att göra sitt avhopp. Detta beteende hos tyskharen innebär inte sällan betydande svårigheter för en unghund. När haren springer ut på en väg minskar vittringen i jämförelse med skogsterrängen. Då måste drevfarten anpassas och dessutom vänder haren rätt som det är och springer i sina egna spår tillbaka en sträcka, innan den hoppar av vägen i ett stort språng. Inte så konstigt att en oerfaren unghund kan få lite myror i huvudet och få en tappt. Är det då barmark så är det inte så stora möjligheter att hjälpa sin hund heller. Men denna morgon, den 19 januari, är förutsättningarna äntligen goda! Jaktmarken ligger vit och fin när vi kör grusvägarna runt marken och ivrigt spejar efter harslag. När Ingvar nästan kört klart är missräkningen stor – inte ett enda harslag! Att ”svensken”, skogsharen, gärna väljer att sitta still efter ett snöfall hade vi med i beräkningarna, men tyskharen brukar gå i alla väder.

Släpps på spår

Precis i slutet av rundan, i en vägkorsning, möter vi en granne och stannar för en liten pratstund. Det är då det upptäcks – svaga harspår på vägen! Genast öppnas bakluckan och Morris kläs upp med pejlhalsband och koppel innan han får hoppa ut, nästan rakt i harslaget. Till en början verkar han knappt inte känna något men vi ser strax att haren börjat med sin dubbling och nu har vi harspår både fram och tillbaka. Då är avhoppet nära. När Morris sticker nosen i det stryker vi kopplet och han spårar med darrande svans ut på ett litet hygge med ett kärr på ena sidan och en skogsridå gränsande till den ena av vägarna på den andra. Nu blir svansviftningarna tydligare och spåret leder i en böj ner mot kärret men vinklar sedan upp mot skogsridån, där Morris nu försvinner.

Ett rungande upptag

Spänningen stiger! Sitter haren nära är den snart på benen, men ännu är det alldeles tyst i skogen. Ingvar står i vägkorsningen och lyssnar spänt. Här är för övrigt ett mycket bra harpass och som så många andra har den också ett namn: Gökakrysset. Kanske togs det här en ”gök” i forna tider, en så kallad upptagare. Så plötsligt händer det! Ett illvrål följt av ett tätt, intensivt skallande med jublande, sjungande sekvenser. Morris har hittat haren och nu är jakten igång!

Bra tryck på haren

Drevet går raskt genom skogsridån och ut på grusvägen där det tonar iväg. Oj, vad det går! Än så länge verkar inte vägen ställa till några problem. En titt på pejlens handenhet visar att haren måste ha gått en dryg kilometer rakt fram på vägen innan avhoppet, som Morris uppenbarligen klarade av, för nu ringar drevet i skogen på andra sidan vägen. Drevskallen ljuder som ett pärlband. Vid några tillfällen tystnar det ett kort ögonblick för att nästan genast ta fart igen. – Jag hör att Morris fortfarande har ett bra tryck på haren. Den hinner inte finta så mycket, säger Ingvar belåtet.

Bössan laddas

När drevet buktat i skogen i en dryg timme utan några stora tappter laddas bössan. Ing­var väljer ett pass strax bortom Gökakrysset, men i ett vägkors där en traktorväg mynnar ut intill en stengärdsgård. Traktorvägen går i en krok mot harens nuvarande buktområde, så det är sannolikt att haren kan välja att komma ut där. Haren kommer i jämn takt allt närmare och närmare och nu har Morris stött på problem och tystnat. Haren har gått ut på en väg och far nu mot Ingvars håll. Den gör ett avhopp i skogen ögonblicket efter att den blivit förevigad med kameran. Samtidig har nu stövaren kommit ut på vägen och närmar sig med fullt drevskall. Eftersom haren hoppade av utan att hinna dubbla på vägen blir avhoppet en lätt match för Morris som efter en liten ögla in i skogsridån kommer upp på vägen igen och fortsätter i riktning mot Ingvar.

Belöning till slut

Haren väljer att vika av på traktorvägen och i andra ändan står ju Ingvar! Men strax innan den kommer fram till honom hoppar den av ytterligare en gång och nu driver Morris på andra sidan om Ingvar i stället. Så skär ljudet av ett skott sönder luften. Nu ska Morris få sin belöning för ett mycket bra drev! Haren ligger intill vägen ett hagelhåll från Ingvar. Morris kommer efter en liten stund drivande fram och får hitta sin hare under en buske vid vägkanten! En stolt ungstövare tillåts ruska om sitt byte lite innan Ingvar tar hand om den och, som seden bjuder, ger hunden hans rättmätiga del av haren. – Det är givetvis inte helt lyckat ur köttsynpunkt att hunden biter i haren, men som prägling och belöning av en unghund får man ibland göra ett litet undantag, myser Ing­var medan han torkar av sina lite blodiga händer på snön. De båda 12-åriga stövarna där hemma visar däremot inget som helst intresse för en skjuten hare och så blir det väl till slut för Morris också. Denna dag kan han knappt få nog av sitt byte. I sinom tid är det endast en levande hare som kan ge den jaktglädje som är harjaktens signum!

Text och Foto: Eva Franzén