Annons
Vägrar skjuta den enda älgkon - Jaktjournalen
Senaste nytt:
Annons
7 månader sedan dokument älgjakt
Linus Eklund konstaterar att kon inte har någon kalv med sig och avstår skott. Det är kontraproduktivt att skjuta den enda granna kon laget har på marken.
Vägrar skjuta den enda älgkon

Två röster avgjorde. Nu blev det ändå älgjakt i det 30 man stora laget utanför Bengtsfors i Dalsland. Men redan efter två dagars jakt kastades handduken in. Även de starkaste jaktförespråkarna ändrade uppfattning. Som på flera andra platser i Sverige är inte älgstammen i området vad den borde vara.
– Det är helt åt helsicke, säger jaktledaren Ulrik Jörback.

Ursprungligen publicerad i Jaktjournalen nr 3 2019.

Med anledning av larmet om svaga älgstammar i Dalarna, återpublicerar Jaktjournalen artikeln om en älgjakt i norra Dalsland vi bevakade i december 2018. Trots att det gått drygt tre år sedan vår medarbetare Per Jonson var där har älgjakten inte blivit bättre. Snarare sämre. Laget funderar nu på att gå ur älgskötselområdet eftersom de är trötta på rådande förvaltningspolitik.

– Vi har inte så stora förhoppningar inför dagens jakt om jag ska vara ärlig, säger hundföraren Linus Eklund. Men vi ska jaga av ett spännande område som traditionellt sett håller bra med älg. Det är en kuperad terräng med bra vinterbete.

Det är långt mellan skrattsalvorna när första såten utvärderas.

Älgjakten är viktig i bygden där Heden-Germundebyns jaktlag jagar. Jakten är ett otroligt starkt intresse. Många i laget bor mitt i denna glesbefolkade del av Dalsland. Dekaler på bilarna och budskap på de färgglada mössorna vittnar om jaktens betydelse. Det surras om nyupptäckta gryt och rävstövare på injagning medan jaktledaren Ulrik Jörback studerar jaktkartan och funderar över vilka pass som ska användas. Men det är ingen lätt uppgift att motivera jaktlaget.

– Det finns ingen älg kvar här längre. Vi tänkte faktiskt hoppa över jakten helt i år, men gjorde en omröstning i laget. Ja-sidan vann med två röster så nu gör vi ett försök ändå, säger han.

Jaktlagets glansdagar

Heden-Germundebyns jaktlag är skötselområdets största lag och arealen är närmare 2 000 hektar.

Här har det alltid varit gott om älg och medlemmarna skrattar när de minns nittiotalets glansdagar. Det var knappt så bössan hann tas ur bilen innan tilldelningen var fylld.

– Jag minns att vi fällde åtta vuxna och tre kalvar i första drevet 1993, säger Ulrik.

Ulrik Jörback, jaktledare i Heden-Germundebyns jaktlag.

Tidigare år har jaktlaget jagat måndag till och med onsdag första älgjaktveckan. Har det funnits älgar kvar på tilldelningen efter de tre dagarna har älgjaktlaget jagat allahelgonahelgen. Då har de sista älgarna fällts.

– Vi har inte behövt mer tid, för här har alltid varit gott om älg, säger Ulrik.

Nu verkar dock något hänt.

– Vi har knappt sett någon älg alls i år. Förr parkerade älgarna hemma i trädgården och käkade äpplen. Den här hösten har det inte varit ett enda besök, säger en av jägarna.

Så älgjakten ställdes inledningsvis in för att till sist ges en chans under förstaadventshelgen.

Vad hände med älgstammen?

2012 blev den statliga utredningen om en bättre älgförvaltning verklighet. Målsättningen var en förenklad och ekosystembaserad lokal förvaltning. Bakom utredningen stod den dåvarande landshövdingen Maria Norrfalk.

Bakgrunden till älgjaktsreformen var att det gamla systemet ansågs komplicerat och svåröverskådligt. Något övergripande perspektiv och ansvar fanns inte, dessutom kritiserade markägarintresset och skogsbolagen förvaltningsmodellen eftersom de menade att jägarkåren hade allt för stort inflytande. Älgstammens betesskador var helt enkelt för stora och det kom krav på jägarna att sänka stammen.

Granholmens Doa är sugen på komma i gång.

Egna bestämmelser

Jaktlaget i Dalsland har gjort allt för att få till en älgjakt. Fyra dagars jakt. De två första med vuxna djur tillåtna, därefter bara kalv. Så var förutsättningarna. Men för att krångla till det lite extra har laget bestämt att endast små kvigor får fällas. På handjurssidan sparas tjurar mellan tre och tio taggar.

– Man kan väl säga att våra regler gör att vi ändå kan komma ut och jaga även om vi minimerar chanserna att fälla älg. Jag menar, vi vill ju egentligen inte skjuta några älgar alls eftersom stammen är så liten. På detta sätt kan vi träffas och jaga ändå. Det betyder mycket. Vi har hemvändare och det är en stark tradition, säger Ulrik.

Även om variationerna är stora utspelar sig liknande scener på många håll i Sverige.

Krav på sänkt stam

I den nya förvaltningsmodellen delades Sveriges yta upp i större älgförvaltningsområden som var och ett förvaltar en egen population. Inom dessa områden återfinns skötselområden, licensområden och oregistrerad mark.

Älgförvaltningsgrupperna som leder arbetet i sina områden innehar också uppdraget att kunna beräkna ett mål för avskjutningen och också hur fördelningen mellan tjur, ko och kalv lämpligen bör vara. Och det är här meningarna på många håll i Sverige i dag går isär. Förvaltningsgruppens och skötselområdenas eller jaktlagens syn på avskjutning överensstämmer inte alltid. Dessutom finns det i dag en viljeinriktning från Skogsstyrelsen om att införa nationell styrning om älgstammen inte sänks.

Älgförvaltningen i Dalsland har det senaste året varit minst sagt konfliktfylld. En flyginventering med helikoptern vintern 2018 visade att älgstammen i länet gått ner med 40 procent.

Flyginventeringen ifrågasattes dock och älgbetesinventeringar (ÄBIN) visar att skador på många håll är för stora enligt skogsintresset. Samtidigt hamnar enskilda jaktlag i kläm. För på en del håll är det riktigt lite älg. Så pass lite att jakt över huvud taget, ur ett jägarperspektiv kan ifrågasättas.

Ännu en söktur som resulterar i att jämten kommer tillbaka och tittar till oss.

Tre jämtar släpps

De tre jämthundarna som ska släppas i såten görs klara. Pejlarhalsband startas upp och spänns fast. Rosa streck från sprayfärgsburkar täcker sidorna på hundarna. Hundförarna är rädda om sina fyrbenta jaktkamrater och för att passkyttarna verkligen ska kunna se dem är den starka färgen på pälsen är bra livlina.

När postarna har intagit sina pass, släpps hundarna. Terrängen är som hämtad från en John Bauermålning. Det är enkelt att förstå Tage Danielsson som valde Dalsland för filmatiseringen av Ronja Rövardotter.

Linus jämthund Grandalens Doa far i väg men några älgar hittar hon inte. Det gör inte heller de andra hundförarnas hundar. I stället blir det upptag på kronhjort och räv.

Vi rör oss sakta genom marken. Bristen på både älgspår och älgbajs är tydlig. Efter ett par timmar bryts såten och jaktlaget återsamlas.

”Älgobsen på vuxna djur har gått ner med nio procent de senaste sex åren. Det är inte lite.”

Stammen har minskat

Enligt Svenska Jägareförbundets avskjutningsstatistik var den nationella avskjutningen av älgar fram till 1970-talet relativt låg, under 40 000 älgar per år. Under de två följande decennierna ökade avskjutningen radikalt och 1982 peakade avskjutningen med drygt 172 000 älgar fällda. Sedan dess har avskjutningen minskat och låg enligt databasen Älgdata på 84 760 älgar för jaktåret 2017/2018.

Lokalt varierar förstås avskjutningen i landet, även kvaliteten på älgstammen varierar stort när exempelvis kalvvikter redovisas. Klart är dock att kalvvikterna även på ett nationellt plan minskar, även om det i södra delarna av Sverige är klart tydligast.

För att redovisad avskjutning ska bli relevant i förhållande till förvaltningen bör den ses i relation till avskjutningsmål. Jaktåret 2017/2018 var målsättningen att totalt 91 521 älgar skulle fällas i älgförvaltningsområdena.

Det finns naturligtvis älgförvaltningsområden som fäller fler älgar än uppsatt mål men i de flesta fall når inte områdena upp till målsättningen.

Terrängen i norra Dalsland är minst sagt trolsk. Särskilt när dimman sveper in.

– I en adaptiv förvaltning måste man både utvärdera effekten av åtgärder och förvaltningsmålen säger Fredrik Widemo, senior forskare och samverkanslektor på SLU.

En del jägare uppfattar att målen sätts extra högt för att motivera till högre avskjutning, vilket i så fall motverkar måluppfyllnaden.

 – Jämfört med våra grannländer har vi en hög fyllnadsgrad. I Norge skjuts knappt 80 procent av de tilldelade älgarna och i Finland utnyttjas knappt 60 procent av licenserna, fortsätter Widemo.

Han menar även att den genomförda förvaltningsmodellen är framgångsrik i den bemärkelsen att svenska jägare som avsett sänkt stammen.

– Älgobsen på vuxna djur har gått ner med nio procent de senaste sex åren. Det är inte lite. Problemet är bara att älgbetesskadorna inte gått ner i paritet med sänkningen av stammen. Det är nämligen inte så enkelt. Det finns inget starkt eller entydigt samband mellan skadebilden och populationstäthet.

Självkritiska

Så varför finns det då så lite älg på markerna? Enligt jaktledaren Ulrik beror den svaga älgstammen på en för hög avskjutning under en för lång tid. Det går att se vissa likheter med älgstammens utveckling i Värmland.

– När det nya älgförvaltningssystemet sjösattes ökades fokus på kalvavskjutning, samtidigt som vuxentilldelningen fortsatte vara relativt hög. Vi har alltså skjutit för många älgar. Det har inte skett en föryngring i den takt som möjliggör en meningsfull älgjakt. Enda sättet att råda bot på detta för oss är hålla igen och låta stammen få en chans att återhämta sig.

Det dalsländska jaktlaget är enligt Fredrik Widemo inget unikt jaktlag i Sverige idag. Jaktlaget har följt skötselområdets plan och det har inneburit att älgstammen i området beskattats för hårt.

– Man kan egentligen inte skjuta för stor andel kalv. Problemet blir när man fortsätter att beskatta den vuxna delen av stammen på samma nivå som tidigare, men även skjuter ett stort antal kalvar. Vill de få upp stammen i området bör de hålla igen på det totala antalet fällda älgar, säger han.

Linus Eklund konstaterar att Doa går rätt in i ett område som brukar vara hett.

Uppgivenhet

Den flagnande slaktgalgen hänger och dinglar ett par meter ovanför laget i slaktrummet som också är samlingslokalen. Ingen i det för dagen 20 man starka laget har sett skymten av en älg. Någon funderar på att åka hem. Det känns tröstlöst. Men Ulrik är fortfarande optimistisk. I alla fall är det hans plikt som jaktledare att försöka styra upp det kantrande skeppet.

– Vi gör ett försök till. Vi släpper fyra hundar och tar dessutom ett omtag i det området vi gick över i går. Det blir ett sista desperat försök. Funkar det inte skiter vi jakten. Då har vi svart på vitt, säger Ulrik.

Sagt och gjort. När brasan slocknat och de sista grillkorvarna ätits upp bryter passkyttar och hundförare upp.

Båda parter måste ta ansvar

Problemet i dag är, menar forskaren Fredrik Widemo, att vi inte har en ekosystembaserad förvaltning där man förvaltar både älgstammen och fodertillgången aktivt.

– Vi har försökt minska skadorna på tall genom att skjuta ned älgstammen sedan 1970-talet, utan att lyckas. Trots att stammen idag är mindre än häften så stor som den var.

Forskningen på området visar att mängden tallfoder har större betydelse än mängden älg för skadebilden, men att bägge faktorerna spelar roll.

– Skadebilden styrs av mängden tallfoder per älg, fortsätter Widemo. Man kan se det som ett system med två kranar: skogsbruket styr fodertillgången genom skogsskötseln och jägarna styr mängden älgar genom avskjutningen. För att minska skadorna så effektivt som möjligt krävs en kombination av ståndortsanpassat skogsbruk, där vi föryngrar med tall på tallmark, och att vi reglerar älgstammen genom jakt.

– För god måluppfyllnad krävs acceptans för målen, annars finns en uppenbar risk att åtgärderna inte genomförs. Exempelvis genom at jägarna inte ”kröker fingret”. Det finns gott om forskning som visar på betydelsen av gemensamt ansvarstagande för en framgångsrik förvaltning av naturresurser.

Förlösande upptag

Det blir aldrig ordentligt ljust i slutet av november, särskilt inte de dagar regnskyarna ligger tunga över landskapet. Linus släpper på nytt Doa som far i väg in i den mörka granskogen.

Över radion rapporteras att nya kronhjortar observerats.

– Vi kanske skulle skapa ett kronskötselområde här i stället, säger Linus och skrattar sarkastiskt.

Minuterna går men ingenting händer. Doa gör fina sökrundor men dessa resulterar inte i något intressant.

Så meddelas till slut att Johan Karlssons jämte skäller ståndskall. Sannolikt är det på samma älg som laget hittade under gårdagen. Dessvärre stöter Johan djuret när han smyger in och älgen lyckas därefter smita igenom passlinjen osedd.

Linus Eklund konstaterar att kon inte har någon kalv med sig och avstår skott. Det är kontraproduktivt att skjuta den enda granna kon laget har på marken.

Hon får leva

Strax därefter, på vägen tillbaka till Linus, tar Doa upp. Det står bomfast i upptaget och Linus bestämmer sig för att låta hunden jobba i en halvtimme innan vi smyger på.

Det sista kaffet i termosen dricks upp medan ståndskallet ackompanjerar oss 350 meter in i skogen.

– Älgen står väldigt bra till. Det är ganska öppet uppe på åsen där det är ståndskall. Jag tror vi har goda förutsättningar komma nära och se vad det är.

Och Linus har helt rätt. En gammal traktorväg skär in i skogen och vi kan snabbt avancera helt ljudlöst in på 50 meter.

Därefter smyger vi upp på några hällar och kan se hur Doa 25 meter framför oss skäller på en stor och fin älgko. Öronen är bakåtfällda och med jämna mellanrum gör hon utfall mot Doa.

Under ett par minuter följer Linus skådespelet med osäkrad bössa, halvt om halvt, i anlägg. Det kan ju finnas kalvar i närheten som inte syns.

– Jag tycker Doa borde alternerat skällningen mellan kon och kalvarna om det fanns några, viskar han.

Till slut lämnar kon tallbuskaget och ställer upp sig framför oss på tio meter. En riktigt fin älgko. Linus tar ner vapnet.

– Sådana som du behövs, säger han.

Kons öron står rakt upp. Hon lyssnar och studerar oss några sekunder innan hon lunkar i väg med Doa efter sig i gångstånd.

”Vi ska inte hetsjaga de stackars få älgar som går här i området.”

Lök på laxen

Om kon haft kalvar eller inte i höst kommer Linus inte få veta. Klart är dock att sommaren 2018 var extremt torr och varm. Klimatförändringen spelar antagligen en större roll än vad vi tror. Älgen är inte anpassad för ett varmare väder med torra somrar och milda vintrar.

– I USA har forskare studerat dessa förändringar och nu börjar vi se dem även här. Resultatet av ett varmare klimat är bland annat både lägre kalvvikter och färre kalvar. I Götaland har antalet kalvar per ko minskat med 25 procent på de senaste tio åren. I år ser det särskilt illa ut.

Minskar antalet födda kalvar kommer också antalet vuxna individer minska på sikt.

– I delar av Sverige är vi troligen redan inne i en negativ spiral, där det föds färre och mindre kalvar, som i sin tur kommer att få ännu färre och mindre kalvar i framtiden. I dag vet vi inte om vi kommer ha kvar älgen i södra Sverige på sikt, avslutar Widemo.

Båten får står kvar i slakteriet och slaktgalgen förblir orörd i år.

Det var den älgjakten

Det har börjat skymma ordentligt när Heden-Germundebyns jaktlag återsamlas i slaktboden. Båten som står på trailer mitt i lokalen kommer detta år tryggt kunna stå kvar. Inga älgar kommer hängas här hösten.

– Vi skiter i jakten imorgon och på söndag grabbar. Nu är årets älgjakt slut. Det blev två dagar. Vi ska inte hetsjaga de stackars få älgar som går här i området. De kan få spara på sina krafter, säger Ulrik.

Klockan är strax efter fyra på eftermiddagen. Någon undrar om det ska bli annan jakt i helgen eller om det är läge för fest.

– Skulle vara gravöl då!

FLER ARTIKLAR PÅ SAMMA ÄMNE

    SENASTE NYTT

      VAPENTEST

        RECEPT

          FLER NYHETER

            Missa inga nyheter!

            Prenumerera på vårt nyhetsbrev
            Få koll på alla nyheter – aktivera notiser i din webbläsare
            Jag vill testa!