"}}

Det visar SLU:s stora undersökning av vad svenskarna tycker om rovdjur.

De flesta stora rovdjuren har ökat i antal eller utbredning de senaste decennierna. Forskarna vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, har i samarbete med Umeå universitet och Lunds tekniska högskola, genomfört en ”unik” långtidsstudie av hur människors attityder till stora rovdjur och rovdjurspolitik, förändrats över en tidsperiod på 16 år.

Syftet är bidra med beslutsunderlag till riksdagen och regeringens målsättningar för rovdjurspolitik på både regional och lokal nivå.

Medan acceptansen i samhället har ökat för att myndigheter ”hanterar” stora rovdjur som orsakar problem, tycker samtidigt en större andel av befolkningen att rovdjur ska få leva i hela Sverige, inte bara vissa delar av landet. Flest svenskar har förtroende för Naturvårdsverket, medan riksdagen hamnar i botten.

– Det finns en bred acceptans för reglering av rovdjurens antal med hjälp av jakt eller om de hotar människor, eller dödar katter, hundar, kor, får eller renar. En majoritet av de som svarade accepterar jakt på rovdjur som skapar problem för människan. Dock accepterar en minoritet jakt på rovdjur om orsaken är att människor är rädda eller att rovdjuren konkurrerar med människan om det jaktbara viltet, säger Camilla Sandström, professor i statsvetenskap vid Umeå universitet.

Resultatet baseras på svar från över 30 000 personer i fyra undersökningar som genomförts åren 2004, 2009, 2014 och 2020. Mellan augusti och oktober 2020 kontaktades cirka 28 000 personer i åldern 18-65 år, slumpmässigt över hela landet.

Attityderna till de politiska målen över antalet rovdjur, skiljer sig åt i regionerna.

Föga oväntat är det i län med stora rovdjurspopulationer som flest vill att rovdjuren ska bli färre.

Så tycker svenskarna om björn

Andelen personer som är positiva till att björn finns i Sverige har minskat med en procent, till 78 procent, sedan 2004 års mätning. Mest positiv är man i Stockholm (86 procent) och minst positiv i Värmland (67 procent).

Åtta procent ogillar björnens förekomst i Sverige.

Om man däremot tittar på det antal som kan acceptera björn i sin närhet, sjunker siffran till hälften i det nationella urvalet. Högst acceptans i sin närhet har man i Jämtland (65 procent) följt av Dalarna (64 procent) och Gävleborg (62 procent).

53 procent av det nationella urvalet uppger att de är rädda för att möta en björn när det är ute i naturen, 10 procent fler än 2004. Ändå har acceptansen för att björn ska finnas i hela Sverige ökat under samma tidsperiod.

Så tycker svenskarna om järv

71 procent är positiva till att järv existerar i landat och 48 procent tycker ”mycket om” det. Precis som med björnen tycker en större andel bosatt i Stockholm att det är bra (79 procent), medan det är färre i Värmland (62 procent) och Norrbotten (62 procent), Västerbotten (60 procent) och Kronoberg (57 procent, trots att järv inte finns i Kronobergs län). Det är också i Kronoberg som flest är emot järv i sin närhet (47 procent).

Fler personer (53 procent) tycker att järv ska få finnas i hela Sverige, en ökning med fler än 10 procent sedan 2004.

Rädslan för att möta en järv i naturen är låg.
21 procent tycker att det politiska målet för antalet järvar borde öka, medan 70 procent tycker det befintliga målet på 500-600 järvar är acceptabelt.

Men här särskiljer sig Jämtlands län där cirka 25 procent vill se en minskning av det nationella målet.

Så tycker svenskarna om lodjur

Åtta av tio är positiva till att lodjur finns i Sverige, en ökning från 2014 då 76 procent var positiva. Återigen skiljer Stockholms län ut sig. 87 procent tycker om att lo finns i Sverige, medan den är lägst i Kronobergs län med 67 procent.
När det kommer till att acceptera lodjur i sin närhet var det nationella snittet 75 procent utan några signifikanta skillnader mellan länen, enligt forskningsrapporten.

En majoritet (67 procent) tycker att det politiska antalsmålet på 700-1000 lodjur i Sverige är acceptabelt medan 26 procent tycker målet ska ökas. I Stockholm är det 35 procent som vill se en ökning av det politiska antalsmålet. I Jämtland är siffran endast 16 procent.

Acceptansen för att ha lo nära där man bor är hög, mellan 71-82 procent.

Endast ett fåtal personer (11 procent) uppger att de känner rädsla för lodjur.

Så tycker svenskarna om varg

Som väntat är varg den mest kontroversiella arten. En majoritet (69 procent) gillar att de finns varg i Sverige medan 12 procent ogillar eller ogillar starkt att varg existerar i landet. Var femte person uppger att de har en neutral syn, och attityderna har varit stabila över tid.

Mest positiv till varg är man i Stockholm, 79 procent, medan fem län utmärker sig med betydligt färre positiva svar: Jämtland 59 procent, Värmland 58 procent, Dalarna 54 procent och Gävleborg 54 procent.

Förutom Kronoberg har dessa län en vargpopulation och tidigare forskning visar att attityderna till varg tenderar att bli mindre positiva ju längre människor samexisterar med arten.

Antalet som kan acceptera varg i sin närhet har minskat sedan mätningarna 2004 och 2009. Då handlade det om 60 procent, nu är siffran 49 procent.

Däremot ökar andelen personer (54 procent) som tycker att varg ska få finnas i hela landet, samtidigt som fler tycker att det inte ska få finnas varg där det finns renar (33 procent).

Rädslan för vargen har ökat över tid men är fortfarande lägre än rädslan för att möta en björn. Cirka 35 procent uppger att de är rädda för att möta varg, en ökning med 10 procent.

Vad det gäller det politiska målet för antalet vargar är lite mer än hälften (56 procent) positivt inställda till målet att 170-270 vargar är acceptabelt. Fler önskar att målet ska höjas (28 procent) än de som vill att målet minskas (16 procent).

I länen med etablerade vargpopulationer skiljer sig dock svaren. Där vill cirka var femte person se att målet minskas mycket.

Så tycker svenskarna om kungsörn

Kungsörn är för första gången med i studien. Men forskarna säger att kungsörn är det stora rovdjuret som flest hyser en positiv attityd till, 88 procent. Lika många skulle kunna accepter kungsörn i närheten där de bor.
Stockholmarna är som mest positiva (96 procent) medan örebroare är mest skeptiska till att ha kungsörn i sin närhet (21 procent).

Vem får bestämma över rovdjuren?

Högst rankad över hur rovdjursstammarna ska skötas blev Naturvårdsverket (84 procent) följt av länsstyrelsen och Naturskyddsföreningen (77 procent stöd). Knappt hälften tycker att det är ett jobb för riksdagen (48 procent), lokalbefolkningen (48 procent), jägarna (48 procent) och ännu färre domstolarna (32 procent). Lägst rankade blir EU och polismyndigheten (24 procent).

Studien visar att 61 procent känner tillit till att Naturvårdsverket hanterar vargfrågor med hänsyn till människor i områden med stora rovdjur. Tilliten till länsstyrelsen är något mindre, 56 procent. Lägst tillit har riksdagen, 38 procent.

Vad är acceptabelt?

Majoriteten tycker att det är oacceptabelt att rovdjuren direkt hotar människor (82 procent), dödar katter eller hundar (72 procent) eller dödar kor och får (72 procent) eller renar (61 procent).

En vattendelare är rovdjur som dödar hund i samband med jakt, endast 45 procent anser det som oacceptabelt.

I frågan om det är acceptabelt att rovdjuren passerar byar, samhällen och städer har det skett en omfattande attitydförändring, mot tidigare mätningar då 74-77 procent tyckte det var oacceptabelt. Nu är motsvarande siffra 42 procent.

Antalet personer som tycker det är oacceptabelt att stora rovdjur hotar människor har minskat, från 68 procent till 58 procent.

Vad det gäller att skrämma, flytta eller avliva stora rovdjur som orsakar problem är 17 procent emot samtliga alternativ. Men det finns också ett motstånd att ta bort ungar från problemdjuren (88 procent) eller att använda gift för att döda dem (91 procent). Vad det gäller frågan att reglera rovdjursstammarna med jakt, var majoriteten för det. Men då handlar det också om jaktens syfte. Om det rör rovdjur som söker sig till tätbefolkade områden eller för att begränsa antal och utbredning var flest positiva. Däremot anses människors rädsla eller att rovdjuren konkurrerar med människan om det jaktbara viltet inte som en lika acceptabel anledning.