Stjärnskogens Atos, eller Astor som hunden till vardags kallas, bor tillsammans med ägaren Daniel Ernebrink strax utanför Söderbärke, i sydvästra hörnet i Dalarna. Daniel berättar att rådjursstammen inte riktigt är på topp i området eftersom markerna under många år gästats av lodjur och på senare tid även varg som tar en hel del rådjur. Därför blir många av dreven på traktens harar, vilket gjort hunden drevsäker. – Det här med vargen är ju något man funderar mycket över varje gång man släpper hunden. Jag investerade i en elväst men faktum är att den hämmar hunden lite väl mycket, hunden känns stel. Jag brukar den sällan eftersom jag inte tycker Astor kommer upp i sin fulla potential med den på. Möjligt att en större ras har mindre bekymmer, säger Daniel.

Hemmamarkerna

Landskapet runt Daniels hus, där vi jagar för dagen, är småbrutet med mindre åkrar och gärden. I väster finns det oändligt med skog. Österut går det en lömsk riksväg och ett större sjösystem. Redan när jag kommer berättar Daniel och jaktkamraterna lugnt, men ändå i munnen på varandra, att drevdjur redan är ordnat. – När grabbarna kom hit så stod det en get med två killingar rätt över åkern, säger Daniel och pekar från farstubron medan övriga knyter kängor och lägger upp en vattentät plan.

Musikgaranti

Jag får som reporter äran att stå centralt i såten på ett hyggligt pass för att höra hunden bra och eventuellt se drevdjuren. Utgången är ofta given när Astor släpps. I dag förmodligen mer än vanligt. Drevet kommer i stort sett att starta bara Daniel stryker kopplet av sin drever. När alla fyra postare är utställda så ser jag på pejlen att hunden går i slag och letar sig några hundra meter in i skogen och där kommer upptaget. Man blir faktiskt riktigt förvånad över vilket skall den lilla hunden har! Tätskallig med en riktigt bra nyansering, viket gör att drevet blir levande. Rådjuren drar i väg en liten bit för att sedan bukta riktigt trångt. När nästan en timme har gått så ska djuren tillbaka mot upptaget. En av postarna kramar sin bössa lite extra hårt och har ställt sig helt rätt, först kommer geten och sedan Astor! Typiskt, geten har dragit på sig hundens uppmärksamhet själv och låter killingarna vila. – Passkytten har kopplat hunden. Det är självklart att vi inte skjuter eller låter hunden fortsätta jaga geten, i synnerhet inte när vi vet att hon har killingar som säkerligen står kvar där det buktade så tätt, säger Daniel.

Lyckat val

Vi tar en fika och nya jaktplaner smids. Planer som där och då håller världsklass, som vanligt, oavsett vilket jaktlag man hälsar på! Daniel berättar vidare om valet av hund och köpet av Astor. – Jag var ute efter en allround småviltshund och köpte först en tax som jag aldrig blev riktigt nöjd med och jag upplevde pälsen på taxen som ett bekymmer med snö och is. Jag kontaktade Dalarnas Dreverklubb och fick där nys om en kull. Föräldradjuren är duktiga på hare och det passade mig bra då jag gärna ser att hunden jagar hare. – Jag tycker faktiskt att Astor får ett bra tryck på hararna. Han är drevsäker och ärlig, vilket gör att han oftast ligger ganska nära haren. Även om jag vet att det provmässigt är fel så hade jag faktiskt önskat att han var lite mindre hård i skallet, men det kanske släpper lättare när han blir äldre. Daniel tycker det är kul att komma ut på jaktprov och han anser det som självklart att man ska göra vad man kan för att dokumentera mätbara jaktliga egenskaper hos våra jakthundar. – Det är för att helt enkelt föra en ras framåt och ge uppfödarna kvitto på att det de gör är rätt eller fel.

Tänkt i aveln

Som avelshund är alltid en starkt jagande och ung hane intressant. Astor driver rådjur i cirka två timmar innan han självmant bryter. Hararna jagar han dubbelt så länge bara han kan hålla rätt på dem. – Han finns med både på unghundslistan och avelslistan hos dreverklubben, och som det verkar så blir det någon parning framöver. Jag tror och hoppas på att det kommer att bli hyggliga hundar efter honom då det är flera syskon som jagar bra, varav en blivit en riktig harspecialist. – Sedan gör det förmodligen sitt till att han kommit trea i länskampen. Där blev han bästa dalahund och så kom han tvåa på vårt klubbmästerskap. Det är saker som såklart sätter hunden i fokus lite extra även om prestationen i sig inte är mer värd än på något annat prov, men kul är det! – En annan sak jag vill lyfta fram i avelssynpunkt är lugnet och tryggheten hos Astor, mina barn tycker hunden är tråkig då den mest ligger stilla och sover, säger Daniel och skrattar.

Nya tag

I nästa såt visar återigen hunden att den nedärvda förmågan att jaga småvilt ligger i topp. Efter ett något längre slagarbete så river Astor i och drevet far rätt upp mot passarna. Rådjuret, som den här gången är en bock, kommer studsande förbi en av passarna, men på lite för långt håll. Bocken känner efter lite och konstaterar att det nog är bättre att dra på. Astor blir lite efter och får besvär nere i samhället där bocken gör helt om och tar sig över några stora gärden. – Jag kopplar honom här nu. Det är ingen idé att jaga på ett hårt stött djur. Jag såg bocken och den sprang fort. Vi tar och provar på get och killing som en passare såg. Här har jag stått och sagt att vi har en något svag stam av rådjur, men nu vimlar det av dem, säger Daniel och flinar.

Sista chansen

Tredje gången gillt. Vi hoppar till när Astor ger full hals kort efter släpp, och som tidigare under dagen så går rådjuren i princip där det är tänkt. Men det vill sig inte riktigt denna gången heller. Geten och killingen kommer guppande i sakta mak över vägen men på lite för styvt håll. För att spara Astor, som jagat tre hela dagar i sträck, så väljer Daniel att nu koppla upp sin drevkanon så han är fräsch när det är dags igen, om ett par dagar!