För några år sedan sköt två bekanta under en relativt kort period två galtar på åtel. Det var inga monster viktmässigt, men gott och väl över 100 kilo. Förvåningen var därför relativt stor när båda galtarna hade betar på bara strax över tio centimeter. Vi drog slutsatsen att det måste ha rört sig om väldigt välgödda unggaltar. Stephan Gäfvert, yrkeslärare på Öknaskolans naturbruk och före detta yrkesjägare på Hörningsholms Godsförvaltning (egendom) Mörkö, håller med. – Det stämmer precis. Det är de unga galtarna som besöker foderplatserna. De är som tonåringar som bara äter och äter. Under vår årliga vinterinventering på Mörkö såg vi under tio år i princip inte ett enda vildsvin över fyra år på åtlarna. De går helt enkelt inte dit men de kunde skymtas i periferin när vi inventerade, säger han.

Glöm vikten

Det är med andra ord inte vikt som är avgörande om galten är kapital eller inte. Snarare tvärtom, i alla fall i vildsvinspopulationer som har en naturlig sammansättning. På Hörningsholm hade man under Stephans tid där 12 jakter per år med en genomsnittlig avskjutning på 17 vildsvin per jakt. Varje år fälldes flera medaljgaltar. – De medaljgaltar som fälldes hade en levandevikt på mellan 80 och 110 kilo. Naturligtvis med vissa undantag. Det rör sig inte om några bjässar viktmässigt, men de hade alla en extremt tydlig torskform. Stora och grova fram till över bogen men smala bak. Enligt Stephan kan man räkna att galtar börjar få ordentliga, synliga betar när de uppnått en ålder på fyra år. Dessa galtar uppvisar ofta en fantastisk överlevnadsförmåga. – Jag kommer ihåg de såtar som låg i anslutning till vattnet. Om det var några grisar som lämnade såten genom att simma därifrån så var det de vuxna galtarna. Man ska veta att vuxna vildsvinsgaltar lever ett hårt liv. Få uppnår en ålder på tio år.

Snabb effekt

Jämfört med exempelvis kronvilt går det relativt snabbt att få till en fin förvaltning av vildsvin eftersom galtarna blir kapitala så pass snabbt. Men det gäller förstås att inte skjuta unga galtar. – En bra tumregel är att inte skjuta galten om du inte kan se betarna. Några tyska kollegor berättade för mig att det är först när galtarna blivit tillräckligt gamla som betarna börjar sticka ut. Vill man inte släppa upp vildsvinsstammen mer utan är nöjd med numerären och har ett vettigt uttag kan enligt Stephan avskjutningen fokuseras på brungris och då i första hand av honkön, går det inte att könsbestämma är det viktigt att skjuta ändå för att hålla vildsvinsstammen på bra nivå. – Vi sköt omkring 100 vildsvin varje år under skyddsjakt. Av dessa var majoriteten unga hondjur. På detta sätt fick vi upp medelåldern på galtarna. Vi lämnade de stora suggorna och matriarkerna. Det är extremt viktigt att inte skjuta dessa. Då förstörs flockdynamiken och man får börja om. På de större drevjakterna var även de galtar där betar inte syntes fredade. På det sättet sparades det indirekt även många suggor, säger Stephan.