"}}

Jan-Erik Klintgården har i hela sitt liv prioriterat jakt. Och då i synnerhet hundjakten. Förr fanns det både Smålandsstövare och Schillerstövare i hundstallet ämnade för rävjakt.

Dråpslaget för Jan-Eriks rävjakt blev rävskabben, då i princip hela rävpopulationen försvann. Jan-Erik berättar att han under en hel säsong kunde ha endast två drev med sina rävspecialister. Stövarna gavs bort till norrländska jägare, där rävtillgången var bättre och både en älghund och rådjurshund införskaffades snabbt som komplement.

– Jag har inte haft någon stövare på länge nu, mina jaktkompisar har stövare. Det är bättre att man hjälps åt med hundarna och har en bra än två-tre dåliga, säger Jan-Erik.

Klippiga bergsmarker

Jaktjournalen möter upp Jan-Erik i Lexby, några mil från Göteborg. Det är september och Jan-Erik har precis kommit hem från den årliga älgjakten i Jämtland. Snabbt visar Jan-Erik på kartan vart vi ska jaga.

– Stövaren kommer släppas i det här berget, säger han och pekar med fingret på ett berg som heter Brattefjäll. Här ligger det ofta räv nere i klippskrevan. Hunden måste ta kalla slag och jobba envist och enträget om det ska bli något upptag, och givetvis klara av att driva i bergskrevorna.

– Det krävs en del teknik och erfarenhet för det, säger Jan-Erik.

Med på jakten är även hans goda vän Fahrudin ”Fadde” Kunic. Vi rör oss sakta in i skogen, knappa femhundra meter in i skogen visar Jan-Erik vart Fadde ska stå på pass.

Framför honom är det ett berg på runt sjuttio meter med stora stenblock som nästan bygger som en trappa upp mot berget.

– Ställ dig uppe på de stora stenblocken. Räven kommer antingen ovanför dig eller här under. Det är ett gryt och här har många rävar grytat, viskar Jan-Erik.

Vi själva går upp i det branta berget. Det börjar kännas i benen när vi äntligen är framme vid passet. Mycket försiktigt klättrar vi upp på en stor klippavsats med god uppsyn åt alla håll.

Stänger av radion

Framme vid passet , klickar Jan-Erik snabbt två gånger på radion, på det sättet signalerar han till hundföraren att han är på pass och stänger därefter av sin radio. Man kan aldrig veta vart räven ligger och du vill inte röja dig.

Stövarens väckskall börjar eka i fjärran. Vi hör det komma närmare. Bara ett par kilometer från oss blir det upptag. Jan-Erik står lugnt kvar i färdig skjutställning, fokuserad på jakten.

Drevet kommer närmare och vi hör det riktigt bra emellanåt. Så är det att jaga i kuperade marker, när hunden försvinner ner i dalarna tonar skallet av och du tappar kontakten på pejlen.

Snart tonar drevet in igen och nu hörs det riktigt nära. Den skicklige passkytten är blickstilla, men rycker till när två snabba skott ekar i bergen. Det var Fadde som stod på grytet som sköt. Jan-Erik står fortfarande stilla kvar. Ofta när de smäller två snabba skott är det en indikation på att det inte gått bra. Men så var inte fallet idag. När hunden tystnar hos Fadde, anropar Jan-Erik på honom för att höra hur det gick.

– Jag har skjutit en årsvalp här, en liten tik, hunden låg inte långt bakom, rapporterar Fadde glatt på radion.

Välj pass efter terräng

Jan-Erik meddelar på radion att Fadde ska låta stövaren vara, det stryker ofta räv kring grytet och hunden kan gott och väl få ett slag från grytet. Samtidigt berättar Jan-Erik hur han tänker när han ställer sig på pass.

– Jag brukar alltid ställa mig högt, gärna på en stor sten, en klippa, egentligen vad som helst för att komma ovanför rävens siktlinje. En räv tittar aldrig uppåt när han springer. Jagar jag uppe på Skaraslätten letar jag gärna pass mellan dungar och när jag är i Norrland ställer jag mig längs vägarna. Du måste anpassa dig efter terrängen!

– Sedan måste du veta vad marken har för svårigheter och vad räven gillar att utnyttja för att bli av med hunden, berättar Jan-Erik och fortsätter.

– På så sätt blir du mer effektiv. Men detta är ingenting som du lär dig på en dag. Det kommer med erfarenhet och timmar i skogen. Ofta har jag en ansiktsmask i fickan för bland måste jag ställa mig på ställen där det inte finns någon höjd eller stor sten. Då är ansiktsmasken ett gott komplement, för räven ser allt.

Långdraget slagarbete

Stövaren tar, precis som Jan-Erik förutspådde, ett slag från grytet. Då och då kommer några väckskall, men någon riktig ordning blir det aldrig. Efter några timmar börjar det bli tråkigt på pass och det hörs röster på radion som undrar om inte hundföraren ska koppla upp stövaren och släppa på något annat ställe. Jan-Erik får snabbt tag i radion.

– Låt hunden gå. Den har gått såpass länge nu att det kommer bli upptag. Den har bara lite svårt ute på klipporna. Fadde får träget stå kvar på sitt gryt. Det går bara en halvtimma till innan stövaren tar upp. Varv på varv snurrar det nere i de brantaste delarna av berget. Ofta blir det tappt och stövaren får snabbt leta en ny väg för att komma räven på spåret.

– Räven hoppar på klipporna nu. Får hunden bara lite tryck på honom igen kommer han säkert upp hit, viskar Jan-Erik tyst. Han greppar stadigt om sin Beretta hagelbock i kaliber 20. Enligt Jan-Erik är en lätt hagelbössa att föredra i alla lägen.

Röd siluett

När en röd siluett dyker upp cirka sjuttio meter framför oss vet Jan-Erik vad det är. Han står blickstilla, räven spanar av terrängen framför sig. När den slutligen tittar bakåt och hör stövarens skall tona in närmare, drar den rätt fram mot passet. Räven har tittat ut en stig som går rätt upp i berget.

Jan-Eriks taktik om att ställa sig högt visar sig stämma, räven tittar aldrig upp på oss. Säkringen trycks sakta men ljudlös fram, när räven är på trettio meter från oss slänger Jan-Erik upp geväret till axeln och skjuter snabbt och instinktivt.

Räven slår runt i smällen och blir liggande. Jan-Erik står lugnt kvar och bryter bössan, ejektorn skjuter upp det avlossade hagelskottet i näven och en ny hagelpatron läggs snabbt i. Kort därefter står stövaren över räven och tar några välförtjänta nappatag.

– Du ser, hade vi gett upp när de andra ville hade vi aldrig fått den här räven, säger Jan-Erik med ett stort leende på läpparna.

– Du får aldrig ge upp och slappna av på rävjakt, hur tråkigt det än kan vara. När det händer så händer det ofta snabbt. Anledningen till att jag har fastnat för rävjakten är nog för att den är så svår. Den ställer både stora krav på dig som jägare så väl som på hunden, säger Jan-Erik.

När han kommer fram till räven klappar han om och uppmuntrar hunden. Det är en stor rävhanne på nästan nio kilo som ligger där på marken.

Återsamling

Fadde kommer upp med sin räv till Jan-Erik, de gratulerar varandra och berättar entusiastiskt om sina jaktupplevelser.

– Du måste skjuta räven i första läget du får för du får sällan en andra chans, säger Jan-Erik till Fadde som nickar instämmande.

Fadde ser upp mycket till Jan-Erik och lyssnar på varje ord han har att säga.

– Det svåraste inom rävjakten är nog att få skjuta en doublé på räv under stövardrev. Det kan du enbart göra under rävens löptid och du måste vara flink med bössan. Under alla mina år har jag gjort det en gång, för min gamla schillertik. När du har gjort det kan du nog kalla dig för jägare, säger Jan-Erik självsäkert.

Kompisarna beslutar sig för att avsluta jaktdagen nu. Trots att det är september är det varmt ute. Det finns fler rävar i trakten kvar, men dem tar Jan-Erik och Fadde hand om i senare i höst.

– För vad är inte vackrare än att se en räv komma pulsade i snön med en stövare bakom? avslutar Jan-Erik, jägaren som vet vart räven har sin gång.