"}}

– Ja, årets björnjakt har börjat riktigt bra. Jag har fått skjuta två björnar. Så nog får man vara nöjd, skrattar Simon när Jaktjournalen når honom under måndagsförmiddagen.

Han har precis hunnit landa efter sin minst sagt spänningsfyllda morgon på jaktmarkerna i Altergård i Älvsby kommun.

Kikaren immade igen

Det började vid 04.40.

– Det hade spöregnat och var blött och djävligt. Plötsligt fick jag syn på en björn som kom och gick sakta mot mig. När jag höjde bössan hade kikaren immat igen, så jag fick sänka geväret för att kunna se var hundarna var. När jag såg att de stod och skällde vid sidan sköt jag en smäll, berättar Simon.

– Björnen gick omkull men låg och rullade runt. Min jämthund Lilly är lite hård när man har skjutit, så jag fick springa fram och skrika åt henne att backa undan innan jag kunde avsluta med ytterligare ett skott, fortsätter han.

Björnen flydde i panik

Precis när sista skottet fallit rusade ännu en björn fram. Medan den uppskrämd flydde i full karriär passerade den ett 20-tal meter från Simon och hans jaktkamrat Tony Kristoffersson.

Istället för att jaga efter den tog sig de båda björnjägarna tid att rapportera in den redan skjutna björnen, en hona på cirka 100 kilo, till länsstyrelsen.

– När vi gav oss iväg efter björn nummer två, lät vi Tonys 13-åriga gråhundshane, Nammatj, ta upp. När vi hörde att han gav ståndskall gav vi honom stöd av min jämthundstik. Sedan fick vi även skjuta en björnhanne på cirka 150 kilo, säger Simon Häggström.

Byte som inger respekt

Trots att han ännu inte vill betrakta sig som en erfaren björnjägare, är morgonens björnar inte de första som faller för Simon Häggströms gevär.

– I fjol sköt jag en som vägde 217 kilo. Ett djur i den viktklassen har man respekt för. Man ska inte vara för kaxig när man jagar björn. Men man måste lära sig att hantera alla situationer som kan uppstå, och när man står där är man så fokuserad att man inte tänker på hur farligt det kan bli, säger Simon.

”Man blir ett team”

Hade han inte haft sin jämthundstik är Simon Häggström dock inte säker på att han skulle jaga så mycket björn, i vart fall inte som något annat än passkytt.

– Jag tycker det är roligt med hundar. Utan dem skulle jakten inte fungera lika bra. Man blir ett team. Utan hunden hade jag ju inte fått skjuta. Tiken jag har nu är så pass intresserad av att skälla på björn, att det blivit fyra björnar på sex släpp. Men hon vill gärna springa fram och lugga bytet så fort man skjutit, så i fjol blev hon faktiskt riven, berättar Simon.

– Hunden får vara lite finurlig när den jagar björn. Ibland är det ju bara som om björnen plötsligt går upp i rök. Så vi har båda mycket kvar att lära. Men det är det som är tjusningen, avslutar han.