Ledare

Ledare: ”Samhällsengagerade människor finner glädje i ett fällt djur”

Det finns en typ av nyhetstips vi får oftare än andra. Kan du gissa vilket?  Nej, det handlar inte om varg. Faktiskt inte om fina troféer heller. Det är inte av förtvivlan eller självberöm man tipsar utan bara ett ödmjukt uppmärksammande av ett enkelt arrangemang. 

"}}

Denna ledare publicerades i Jaktjournalen nummer 4 2019.

Tipsen leder till rubriker som:
”Jägare samlade in pengar till välgörenhet”, ”Jägare i stor insats mot barnsexhandel”, ”Munkagårdsjakten gav pengar till Barncancerfonden”, ”Älgjakt med välgörenhetstema i Harrsjön”, ”Gemensamhetsjakt på räv ger pengar till Barncancerfonden”. 

Listan över liknande artiklar får tyvärr inte plats på den här sidan.

Bara skryt?

Nu är det kanske så att jägare bara är ovanligt bra på att slå sig för bröstet? Vi kanske inte är bättre än någon annan grupp?

Sveriges radio för statistik över insamlingar under Musikhjälpen. 2017 samlade man in pengar för kampen mot barnsexhandel och några jägare tog initiativ till att starta bössan Jägare mot barnsexhandel. När arrangemanget summerades var jägarnas bössa den femte mest inkomstbringande och svenska jägare hade samlat ihop 647 540 kronor.

Det låter inte som tomma burkar för mig.

Välkomnar en studie i ämnet

I Sandvik-Ekedal, i Småland, har man en traditionell stövarjakt för att samla in pengar till Cancerfonden. I år slöt 70 jägare upp och Kenneth Johansson, som är ansvarig för jakten, beräknar donationen genom åren till 300 000 kronor.

Exemplen är som sagt för många för att tas upp.

Så vitt jag vet har ingen studerat olika gruppers engagemang i välgörenhetsfrågor närmare, men den som vet mer om sådana studier får ni gärna kontakta mig.

Något säger mig att jägarna är ovanligt givmilda.

Bilden blir för komplex

Samtidigt framställs jägare sällan som varma och givmilda. Det är för komplicerat att någon kan finna glädje i att döda ett djur och känna samma glädje i att hjälpa medmänniskor, eller hjälpa djur för den delen. Men den här texten handlar inte om alla tusentals timmar jägare lägger på viltvård.

Jag ska inte försöka mig på någon filosofisk analys av jägarna som grupp, men jag vill tro att det finns något i jakten som väcker ett samhällsansvar. Kanske är det så enkelt att vi har kontakt med naturen, djuren och maten på ett sätt som de flesta svenskar inte längre har. Men jag ska inte trassla in mig i det.

Det var länge sedan vi hade ett fällt djur på omslaget. De senaste årens samhällsklimat har inte riktigt tillåtit det och jag räknar med några arga brev, till och med från jägare och prenumeranter.

Men Jaktjournalen är en jakttidning. För varma, givmilda och samhällsengagerade jägare som finner glädje i ett fällt djur. Så komplicerat eller så enkelt är det. 

Ni läsare får avgöra vilket.