"}}

Alla amerikaner känner till hur revolutionen mot britterna började 1775. Brittiska trupper försökte avväpna lokalbefolkningen i Lexington och Concord. Paul Revere red hela natten för att hinna före och varna. ”Skottet som hördes över hela världen” avlossades. Resten är, som man säger, historia.

Mindre känt är att Gustav Vasas uppror mot danskarna för exakt 500 år sedan, som lede till Kalmarunionens upplösning och Sveriges självständighet, började på samma sätt. Kristian II, som kallades tyrann i Sverige, försökte ta ifrån den småländska allmogen deras armborst.

Gustav Vasa utnyttjade skickligt missnöjet, som på andra håll rörde de höga skatter som danskarna tog ut.

Sveriges självständighet kan därför, precis som den amerikanska, spåras till uppror utlösta av försök av främmande makt till avväpning av allmänheten. Att det verkligen var vapenfrågan som var den utlösande faktorn framgår av två doktorsavhandlingar om den aktuella perioden: Mathias Cederholm (2007) och Martin Neuding Skoog (2018).

Uppror på grund av armborst

Missnöjet med skatterna bidrog till upproret, men som Cederholm skriver hade Gustav Vasa 1520 rest runt i Småland och försökt förmå bönderna att resa sig mot danskarna. Det misslyckades dock – tiden var inte mogen. Det var först när Kristian II i december 1520 utfärdade en förordning om att bönderna skulle lämna ifrån sig sina armborst, vilka sedan skulle brännas och förstöras, som upproret tog fart.

Kung Kristians representant, Sören Norrby, underströk också i ett brev till kungen i februari 1521 att syftet med smålandsböndernas uppror var att försvara sin rätt till beväpning. När det gällde skatterna hade däremot bönderna lovat att göra vad kungen ville om de bara kunde behålla sina armborst. Neuding Skoog menar också att upproret var en ”ganska förutsägbar konsekvens av Kristians dekret”.

Vapenägande som rättighet

Likheterna slutar inte där. I både Sverige och USA följdes upproren av en syn på vapenägande som oavvislig rättighet som stod sig länge. I USA påmindes om rätten att äga och bära vapen i det andra grundlagstillägget. I Sverige dröjde det nästan 400 år från Gustav Vasas tid tills vapeninnehav reglerades.

Jakt var däremot reglerat tidigare. Under långa tider var jakt på storvilt exempelvis förbehållet kronan och adeln. Det samma gällde hantering av vapen. Till exempel fanns regler om att vapen inte fick förvaras laddade hur som helst.

När man i Sverige började reglera vapeninnehav igen handlade det precis som på Kristian tyranns tid om rädsla för uppror och revolution. I mars 1918 införde regeringen en tillfällig nödlag, som skulle gälla fyra månader. Det skedde för att hindra att vapen exporterades till inbördeskriget i Finland och av rädsla för en kommunistisk kupp som i Ryssland. I media hänvisades till rädsla för ”beväpnade arbetarhopar”.

Det som skedde i all hast 1918 påverkar oss än idag. Den tillfälliga lagen kom sedan att förlängas i omgångar och blev efter tio år permanent. Även om en stor mängd regleringar tillkommit sedan dess återfinns huvuddragen av 1918 års nödlag ännu i dagens vapenlag.