Rasmus Boström går med raska steg framför mig på grusvägen i Älvdalen. Vi har sett på pejlen att drevet är på väg att gå över en bit bort och plötsligt höjer Rasmus armen och signalerar att jag ska stå stilla. En fullvuxen björnhona springer ut på vägen och ställer sig på bakbenen, bara 50 meter från passkytten. Han avlossar sin grovkalibriga dubbelstudsare och björnen kastar sig med ett vrål ned i diket. Hundarna är strax framme vid bytet. Men jag missar det, precis som jag missar att ta alla bilderna från skottögonblicket. Min kropp är nämligen inställd på flykt och jag tar några adrenalinstinna språngsteg över diket och några meter in i skogen. Helvete, den kommer att döda oss, skriker min hjärna, kanske säger jag det högt också, vet inte riktigt. Men björnen ligger och allt har gått bra.

Någon måste göra jobbet

Jag måste säga att det är imponerande vilka jaktkunskaper den svenska björnjägarkåren har, och vilken viktig och dyrbar resurs de tillhandahåller samhället. Uppemot 300 björnar ska skjutas årligen och det fattar nästan rovdjursfanatikerna också. Det går nämligen inte att ha hur många björnar som helst. Någon måste alltså göra jobbet och här har vi människor som köper dyra hundar, finansierar injagning, foder, veterinärbesök och massor med motion. De övningsskjuter, köper dyra vapen, kostar på långa sträckor i bil och tar ledigt från sina jobb för att uppfylla samhällets förväntan på att björnstammen ska hållas tillbaka.

Uppskattning och tack

De kämpar dessutom mot så fullständigt sanslösa regler, att jag undrar om Naturvårdsverkets personal överhuvudtaget tycker att björnjakt är viktigt och bra. Varför tar man till exempel inte bort regeln som säger att björnhund inte får släppas vid åtel? Finns det en enda rimlig förklaring till den bestämmelsen? Varför ska varenda skjuten björn besiktas av länsstyrelsernas personal? Varför ska samhället överhuvudtaget mäta, väga och dokumentera varenda björn som fälls? Det är idiotisk byråkrati som jag har svårt att fatta. Om alla i Sverige vore funtade som jag, skulle vi inte ha någon björnjakt. Efter de där intensiva, ofta allt för spännande, dagarna med Rasmus Boström bestämde jag mig: Jag kommer aldrig att höja mitt vapen mot en björn. Jag vågar helt enkelt inte. Därför vänder jag nu mig till dig som ägnar dig åt att kasta skit på den svenska björnjägarkåren. Sluta upp med det! Männen och kvinnorna som sysslar med den här krävande jakten ska ha uppskattning och tack. Jag ska banne mig skriva en hyllningslåt till er, svenska björnjägare.

Mikael Moilanen mikael.moilanen@jaktjournalen.se 070 – 744 18 21