"}}

Att Polismyndigheten tycker att Sveriges regler för vapeninnehav för jägare och skyttar inte är restriktiva nog, är knappast okänt för någon med dessa intressen. Detta har också tagit sig uttryck i att myndigheten (och tidigare Rikspolisstyrelsen, RPS) i lämnade remissvar närmast undantagslöst sagt ja till alla nya restriktioner som föreslagits. I flera fall har Polismyndigheten även lagt egna förslag på ytterligare restriktioner.

Hur kommer det sig att polisen har en sådan negativ syn på legalt vapeninnehav? Förklaringen kan sannolikt finnas i hur man inom myndigheten ser på orsakerna till grov brottslighet.

Skriften ”Illegala vapen”

1995 formulerade dåvarande RPS (som nu heter enheten för Förvaltningsrätt på Polismyndigheten) vad som senare kommit att kallas ”läckagehypotesen”.

I skriften ”Illegala vapen” skrivs att den grova brottsligheten är en följd av läckaget av vapen från jägare och skyttar till kriminella. Detta påstås ske genom stölder, eller att personer med licens på annat sätt förser den undre världen med vapen.

Detta görs klart redan i första stycket i skriften:

”Det är de legala vapnen som genom stölder hamnar hos de kriminella grupper som använder sig av skjutvapen i sin brottsliga verksamhet. Det är dessutom ett faktum att legala vapeninnehavare gör sin skyldiga till brott med vapen för vilka de innehar licens.”

De legala vapnen ses som problemet

I senare skrivelser till Justitiedepartementet från RPS formulerades detta så här: ”Åtgärder för att begränsa antalet illegala vapen måste därför enligt styrelsens mening utgå ifrån de legala vapnen.” (min kursivering.)

Till departementet skrev RPS även: ”Det är angeläget att minska den totala mängden legala vapen i civila händer.”

Tror man att det är jägare och skyttar som förser den undre världen med vapen (när de inte själva begår brott med dem) ligger nog dylika formuleringar nära till hands. Men det finns ingen anledning att tro på läckagehypotesen.

Faktastöd saknas

Något stöd i forskning och statistik för att vapen ”läcker” från personer med licens till kriminella finns överhuvudtaget inte.

Stölder av licensvapen är försvinnande få. Och jakt- och sportvapen är inte något kriminella söker.

När jag som en del i ett forskningsprojekt undersökte omfattningen av vapenstölder fann jag att det i genomsnitt stals vapen vid en sextiofjärdedel av inbrottsstölderna hos vapenägare. Det totala antalet vapenstölder är också begränsat, både i förhållande till antalet inbrott och till antalet vapen och vapenägare.

Stölder från privatpersoner med licens sker vid ett knappt hundratal tillfällen om året – och av de vapen som stjäls påträffas sedan ytterst få i samband med andra brott.

Ännu mer ovanliga brott

Brott där licensinnehaven är gärningsmannen är ännu ovanligare och sker i genomsnitt vid något enstaka tillfälle om året. Att grunda vapenpolitiken på läckagehypotesen kan därmed närmast liknas med att basera cancervården på vad man läst på homeopatihemsidor.

Utifrån detta perspektiv är riksdagens beslut att ansvaret för vapenfrågorna ska fråntas Polismyndigheten och flyttas till en ny myndighet logiskt. Dessvärre har regeringen hittills inte visat något intresse för att genomföra riksdagsbeslutet. Det är angeläget att så sker.