"}}

Jag har mentalt haft lite svårt att släppa Naturvårdsverkets skrivning om kopparkulor i sina förslag till föreskrifter om jaktmedel från den 15 mars i år. Särskilt då det gäller jaktprojektiler till patroner i kaliber 6,5×55. Den är uppenbart formulerad för att ge politiker, beslutfattare och en godtrogen allmänhet uppfattningen att det förekommit massor av kommunikation och samarbete i positiv anda mellan ammunitionsindustrin och blyförbudsivrande myndigheter och organisationer.

Så här skriver Naturvårdsverket:
”Att de senaste decenniernas teknik- och materialutveckling samt strävan efter att i enlighet med det nationella miljökvalitetsmålet Giftfri miljö på sikt, ersätta bly i ammunition, har lett till att marknaden har utvecklat och introducerat alternativtill bly i kulpatroner.”

Jag har svårt att förstå vad Naturvårdsverket menar med ”de senaste decenniernas teknik och materialutveckling”. Koppar i ren form är ju en metall som framställts och använts industriellt i enorma kvantiteter redan för över 8 000 -10 000 år sedan.

Inte minst som råmaterial för att framställa kopparlegeringen brons, som för runt 3 500 år före Kristi födelse var den förhärskande metallen för massframställning av militära vapen. Där krävs det betydligt bättre eggskärpa och hårdhet än vad man kan få på vapen tillverkade av koppar Och inte minst som ett hårdare och motståndskraftigare material vid produktion av skyddsutrustning i form av rustningar, hjälmar och sköldar samt en mängd av andra mer harmlösa bruksföremål.

Vem är det som ska övertygas?

Vilka tekniksprång och vilken revolutionerande materialutveckling som Naturvårdsverket nu menar har gjorts, när det gäller produktion av material och tillverkning av kopparkulor, kan man undra över? Det är bara ett oriktigt kvasi-resonemang i de pågående diskussionerna om att avveckla blyammunition.

Att koppar generellt är en mångsidig metall vet vi, men de funktionella kraven på en metall varierar med vad den ska användas till. Koppar är därför lika odugligt för att tillverka effektivt, skärande verktyg, stick och huggvapen som det är att använda koppar för tillverkning av gevärskulor, men då av en annan orsak – om nu de gällande och vedertagna djuretiska kriterierna för produktion av effektiva projektiler för jaktbruk ska uppfylla paragraf 27 i Jaktlagen.

I jakt för hårt i sin mjukaste form

I jaktsammanhang är koppar, även i sin mjukaste form, för hårt för att ge jaktprojektiler de expansionsegenskaper som man sedan 1890-talet empiriskt vet är absolut nödvändigt. Det gäller att i alla sammanhang, och på rimliga skjutavstånd, kunna ge en fullgod skottverkan och snabbt dödande effekt.

Om det nu skulle vara så att massiva jaktkulor av koppar i andra avseenden vore generellt, eller i närheten av, lika bra som konventionellt mantlade blykulor skulle de naturligtvis varit både efterfrågade av jägarna och allmänt tillgängliga för mer än 120 år sedan.

Nuvarande krav

De nuvarande föreskrifternas krav på att projektiler för jakt på vilt som tillhör klass 1 och 2 ska vara konstruerade för att expandera och ha en minsta vikt, kaliber och anslagsenergi är därför ur djurskyddssynpunkt helt självklara. Men gällande föreskrifter är baserade på känd och välbeprövad teknologi med mantlade blykulor och där är variationsmöjligheterna i stort sett är oändliga.

Därför går det enkelt att massproducera optimala projektilkonstruktioner med väl avvägd expansions – och penetrationsförmåga för allt tunnskinnat vilt i alla förekommande kalibrar som är tillåtna för jaktbruk, Inte bara i Sverige utan i hela världen.

Jaktetiska krav

För att kunna överföra sin rörelseenergi till mekaniskt arbete (vävnadsförstörelse) måste en projektil, eller vilken kropp som helst som befinner sig i rörelse, bromsas upp. Hur mycket mekaniskt arbete kulan kan utveckla under uppbromsningen är direkt beroende av under hur lång tid (tillryggalagd sträcka) uppbromsningen tar då den kinetiska energin ökar med kvadraten på hastigheten och omvänt ökar energiavlämningen med kvadraten med dess retardation.

I det första scenariot behöver man inte vara raketforskare för att förstå att bilens rörelseenergi momentant omvandlas till ett förödande mekaniskt arbete på en mycket kort sträcka och gör småskrot av hela bilen på ett ögonblick om hastigheten är tillräckligt hög.

Om man vid samma hastighet kör av vägen och passerar gräs, småbuskar och några höstackar på en sträcka av 40-50 meter, är möjligheten till förarens överlevnad stor och bilen kan säkert repareras.

Men i båda fallen har bilens hela rörelseenergi omvandlats till mekaniskt arbete när dess fart är noll. Skillnaden är bara under vilken tid, alltså hur lång sträcka uppbromsningen sker.

Samma fysikaliska lagar gäller naturligtvis jaktprojektiler och det är ett ofrånkomligt faktum hur mycket okunniga människor önskar något annorlunda.

I praktiken

Rent praktiskt går tekniken att använda expanderande projektiler för jaktbruk, ut på att de genom expansionen ska bromsas mycket hastigt (genom att få en stor frontyta direkt efter träff) och därmed åstadkomma skador som till sin radiella utbredning är betydligt större än projektilens faktiska diameter efter expansionen.

För att få den effekten i lungvävnad och blodkärl, som i sig är mycket elastiska, måste de trängas undan. Det ska ske mycket och snabbt, runt projektilens rörelseriktning, så att den blodkärlsrika vävnaden går över sin sträckgräns och slits sönder av de sekundära, radiella krafterna som i sin tur är en direktfunktion av hur snabbt projektilen bromsas upp.

Inga krusiduller med bly

Bly är mycket mjukt och plastiskt i jämförelse med koppar. Därför behövs inga särskilda ”krusiduller” för att göra en kula som fungerar på det sätt som är nödvändigt och förväntat, oavsett kaliber och anslagshastighet.

Jaktkulor av koppar har inte den egenskapen då materialet i sig är för hårt. Nu gör myndigheterna det lätt för sig och skriver att kulor för vilt klass 1 och 2 ska vara ”konstruerade” för att expandera, vad det nu i deras värld innebär tekniskt och vilka parametrar som ska tas med i det uttrycket?

Den enda möjligheten att i någon mån skapa en större frontyta på kulan (vid de anslagshastigheter som är möjliga med standardkalibrar) är att borra ett mer eller mindre stort hål axiellt i kulans främre del. Det är tekniskt inte svårt. Problemet är att kulans främre del måste göras lång och spetsig så att materialet i den främre delen blir så tunt att det ger efter när hålet i nosen fylls med kroppsvävnad.

För att få en expansion som är någorlunda rimlig krävs att kulans anslagshastighet är mycket stor, det vill säga runt 900 m/s. De vanligaste jaktkalibrarna i Sverige har inte den kapacitet som är nödvändig på rimliga skjutavstånd. I praktiken handlar det om 700 till 750 m/s på 100 meters avstånd med kulvikter runt 10 gram. På lite längre men inte onormala avstånd, 150 till 200 meter handlar det om anslagshastigheter mellan 600 till 700 m/s.

Den ofrånkomliga verkligheten

Vid en hygglig hög anslagshastighet kan kopparkulor synbart ha expanderat. Men frontytans storlek blir ändå inte så märkvärdig då kulan inte expanderar på grund av deformation utan att en del av nosen på kulan, beroende på konstruktion, bryts upp i fyra eller fler rätt smala flikar, och blir inte platt som en blykula.

Expanderande koppar kulor är fortfarande relativt långa i jämförelse med blykulor av samma vikt efter träff, allt i övrigt lika. Något som gör att kopparkulor regelmässigt välter direkt i anslaget och därmed ger en sämre effekt vid skott mot vilt på grund av att de är överpenetrerande och den tillgängliga kinetiska energin avges under för lång tid vid passage av djurkroppen, så det mesta av den hamnar i backen på andra sidan av det påskjutna viltet.

Något som också empiriskt har konstaterats vid olika undersökningar vid praktisk jakt på vildsvin, kronvilt och vildren. Så energiavlämning räknat per centimeter längst hela sårkanalen i syfte att visa kopparkulors förträfflighet när det gäller skottverkan är inte trovärdigt utan bara akademiskt svammel.

Den produktionstekniska utveckligen

Så vilka nya tekniker som enligt Naturvårdsverket har utvecklats när det gäller produktion av kopparkulor är också höljt i dunkel.

Principiellt kan vem som helst med hjälp av en enkel handdriven pressutrustning tillverka fungerande halvmantlade blyprojektiler. Det finns en rad företag som tillhandahåller lämpliga pressverktyg, halvfabrikat i form av mantlar och annat för detta ändamål.

Blyets plastiska egenskaper gör att sådana handgjorda och småskaligt producerade projektiler fungerar fullt tillfredställande ur djurskyddssynpunkt.

Vid massproduktion är tekniken densamma även om man använder excenter-pressar och så har så varit sedan man började tillverka mantlade blykulor i slutet av 1800-talet. Manteln tillverkas för sig, liksom blykärnan och sedan pressas och formas kulan i ett särskilt moment. Fördelen med metoden är att kulans jaktliga egenskaper, beroende på behov, lätt kan varieras genom att göra mantel tunn eller tjock och forma spetsen och exponera den mjuka blykärnan efter de jaktliga behoven beroende på patronens prestanda när det gäller anslagshastighet.

Att få mantlade blykulor, oavsett vapnets kaliber, att expandera på ett tillfredställande sätt, är i sammanhanget inget problem.

En någorlunda händig person med tillgång till en hobbysvarv kan för några tusenlappar enkelt tillverka kopparkulor efter sin egen fantasi, borra ett axiellt hål med diameter och djup efter egen smak och hävda att kulan utformats för att ”expandera”

Det har under några år funnits ”vedbodsnickare” som tillverkat kopparkulor mer eller mindre kommersiellt och tillskrivit dem fantastiska egenskaper i hopp om att hitta en affärsmässig nisch utan någon större verkstadsteknisk investering. Men visst, marknaden är fri och tolkningen av innebörden i reglerna för jaktmedel också som den verkar nu. Vore det inte då inte bättre att slopa dem helt då djurskyddsaspekterna redan är omhändertagna i Jaktlagen paragraf 27 så varje jägare kan göra som vederbörande själv vill efter egen bedömning.

Miljömålen

Huvuddelen av de människor som levt nära djur och natur och har medvetna minnen som sträcker sig mer än fem decennier bakåt i tiden, har ganska lite till övers för de 15 miljökvalitetsmål som beslutades 1999. Inte minst när det gäller målet om ett rikt djur- och växtliv, ”myllrande våtmarker” renare hav och en giftfri miljö och så vidare.

Dagens ungdomar som knappt hunnit bli pott-tränade på den tiden, och faktiskt många äldre, som slutat titta sig omkring, har ju ingen uppfattning om det pågående förfallet.

Fisket i Östersjön är i praktiken utarmat, blåstången längst kusten och i våra innerskärgårdar har var borta i många år med allt vad det innebär biologiskt. I dag ska man ha tur att se några enstaka ejdrar på platser det den här årstiden fanns tusentals. Nu är den rödlistad och jaktförbud råder. Det beror definitivt inte på blyhagel! Det skulle vara mycket klädsamt om politiker och beslutsfattare tog av sina rosafärgade glasögon och lite mindre euforiskt funderade över faktisk orsak och verkan. Det moderna samhället har missat den enkla och logiska sanning som den amerikanske antropologen Marvin Harris skrivit: Alla arter (människor är också en art) styrs av att om en art expanderar snabbt måste den exploatera resurser av olika slag i ökande tak. När de tillgängliga resurserna inte räcker till för aktuell populationstäthet och dess expansionstakt slutar det i utarmning och kollaps – om man inte hela tiden tillför ny teknik.

Spannmålsskördarna per hektar är idag betydligt större nu än de var för 20-30 år sedan på samma marktyp (trots vildsvinen intåg). Beror det på att bönderna blir skickligare? Nej, det är växtförädling, genmanipulering, stora mängder konstgödsel som inte tas upp av grödorna utan till slut hamnar i vattendrag och i Östersjön. besprutning med insekts -och ogräsgift. ”Jordbruksöknar” gynnar ju knappast den biologiska mångfalden. Pollinerande insekter försvinner också och i slutändan så slutar flyttfåglarna att komma hit på grund av att det inte finns mat att föda upp sina ungar.

Så vart har vårens lärkor, tofsvipor och starar tagit vägen som i min ungdom var talrika liksom svalor och tornseglare? För att inte tala om sim- och dykänder som nästan är helt borta i innerskärgårdarna

Nu går länsstyrelserna ut och ber både bönder och privatpersoner att skapa små oaser med blommor och växter som pollinerande insekter behöver. Visst är det gulligt? Som alltid för lite och försent och det också som Marvin Harris säger: Det trista i sammanhanget är att det är svårt att ändra inriktning av livsmönster och ett modernt samhälles struktur. Egentligen går det inte utan en totalkollaps. Först går att börja om på noll och anpassa sig efter verkligheten.

I skrivande stund har det kommit e-post från Jordbruksverket:

”OECD (Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling) genomför i samarbete med Jordbruksverket en undersökning om vad ni lantbrukare tycker om olika slags miljöersättningar. Syftet med denna forskningsstudie är att undersöka vilka slags miljöersättningar som bäst stödjer att förbättra miljön inom jordbruket”.
Frågan är ju varför miljön inom jordbruket är som den är och vad som är orsaken? I praktiken är det ju den som brukar jorden som väljer sina metoder och därmed utarmar biologisk mångfald.

Blir miljön bättre med kopparkulor?

Naturvårdsverket hävdar ju att just kopparkulor skulle bidra till målet om en giftfri miljö.

Det är ett kvalificerat struntprat, både bly- och kopparföreningar är giftiga. I metallisk form är det ingen större skillnad och risk. Det är bara att studera aktuella säkerhetsdatablad, SDS, för metallerna och deras föreningar. De kan laddas ner från internet och i praktiken är det som att välja mellan pest och kolera, fast båda är naturligt förekommande grundämnen som använts av mänskligheten i många tusentals år och är bland de mest använda.

Men klart är att den urlakning av fria joner som sker till slut hamnar i våra vattendrag. Men de binds på lite olika sätt till humus och oxider i marken. Koppar är mest lättrörligt då det binder sämre till oxider än bly. Lika klart är att kopparföreningar i motsats till bly (innan det förbjöds) användes i bottenfärg till båtar. Varför? Jo det är betydligt mer akvatiskt giftiga.

Plast och jaktammunnition

Naturvårdsverket förbigår frågan trots att plast är det nya målet i miljödebatten. Förvisso på goda grunder i många applikationer.

Helt nyligen har EU gått ut med förslag att förbjuda engångsartiklar av plast.

Det är mycket intressant då man i samma andetag vill fatta långtgående beslut om förbud mot blyhagel i våtmarker (till att börja med kan man anta).

Alternativet är stålhagel som förutom stora vapentekniska problem, ger dålig effekt i viltet, svåröverskådliga socioekonomiska effekter och ingrepp mot enskildas användning av sina vapen till vad de ursprungligen är avsedda för också måste ha en mycket stor och tjock plastförladdning som väger runt 3 gram för att inte förstöra vapnet.

I ett europeiskt perspektiv handlar det om runt 900 000 000 förladdningar, varje år. Alltså cirka 2 700 ton av ”engångsartiklar” Att hitta alternativ som är snabbt biologiskt nedbrytbara och fyller de tekniska behov som är nödvändiga är ingen som kan snytas ur näsan.

För inte så länge sedan använde man blyhagel, hylsan vara av papper och förladdningarna av filt.

En reflektion är vad jägarkåren ska använda för jaktmedel för att ta ansvar för att de viltstammar som starkt gynnas av modernt skogs och jordbruk hålls under rimlig kontroll och samtidigt tillfredsställa alla drömmar om en giftfri miljö, biologisk mångfald och ett rikt växt och djurliv?

Träpilbågar och pilar med flintaspets? Det är garanterat det mest miljövänliga jaktvapnet under tiotusentals år och som gjorde att vi fick tag i nödvändigt protein och faktiskt finns här och inte dog ut som art som vissa andra hominider.

”Griniga gubben” Christer Holmgren
Konsult i jakt- och vapenfrågor,
ska granska blyfrågan och alternativammunition i Jaktjournalen