Jaktnyheter

Krönika: Jaktjournalen utestängd från konferens om vargforskning

Jaktjournalens Mikael Moilanen fick inte höra vad som sades på Skandulvs konferens. Vargforskare Olof Liberg tror att det handlar om pengar. Foto: Gettyimages, montage

Vad är det vargforskarna talar om på sina årliga konferenser? Och framförallt: Vad är så känsligt att Jaktjournalens reporter inte får vara med och lyssna? Det är frågor som Mikael Moilanen ställer sig i den här krönikan.

Man kan på goda grunder förutsätta att den svenska vargpolitiken utgår från vad vargforskarna kommer fram till. Det är ingen överdrift att påstå, att forskarna är tankeingenjörerna bakom hur Naturvårdsverket sedan kommer att lägga upp planen för vargstammens tillväxt och överlevnad.

Forskarnas teorier ligger till grund för hur vargarna ska drabba berörda människor, de som ska bo med vargarna inpå knutarna.

Forskarna pekar, politikerna både tycker och beslutar, men Naturvårdsverket verkställer – och de drabbade har ytterst lite att säga till om hur vargsituationen utvecklas.

Som journalist på Jaktjournalen företräder jag i allra högsta grad en grupp människor, jägarna, som drabbas synnerligen hårt av vargarna. Det är min skyldighet, inte bara på grund av de faktum att jag erhåller lön för mitt jobb, att rapportera vad som är på gång. Man kan också säga att det blivit mitt kall – eftersom min egen löshundsjakt förstördes på grund av varg. Jag ser alltså rapporteringen som en plikt – även gentemot mig själv.

Konferens i 2,5 dagar

I måndags startade en stor konferens som vargforskningsprojektet Skandulv arrangerar i 2,5 dagar på Friibergh Herrgård i Örsundsbro. Jag fick veta att konferensen även skulle sändas digitalt och ringde Skandulvs koordinator, Camilla Wikenros, och bad henne skicka länken till digitalt deltagande.

– Nej, här presenteras preliminära forskningsdata som vi inte vill ska spridas som nyheter, sa Wikenros.

Jag insisterade på att få delta och efter några timmar kom ett mejl med beskedet:

”Hej,
Det är ett möte för förvaltningen och några intresseorganisationer. Jag kommer att ta upp din fråga under vårt interna möte på onsdag men i år säger vi nej till förfrågningar från journalister.
Hälsningar,
Camilla”

WWF och Jägareförbundet

Jag har talat med personer som var med på konferensen och vet att Världsnaturfonden WWF och Jägareförbundet fanns representerade.
Programmet för konferensen visar att många intressanta studier granskas. En rubrik är ”Döda älgar och sövda vargar”. Vad döljer sig bakom den rubriken? Andra forskare ska tala hur det blir när vargstammen växer starkt i södra Sverige, hur effektiva så kallade rovdjursavvisande stängsel är i Norge, och så vidare.

Alla ämnen på den konferensen är naturligtvis extremt viktiga för människor som drabbas av vargarna och behöver känna till vad som är på gång.

Jag talade med Olof Liberg, den gamle hedesrknyffeln till vargforskare, som alltid svarar på frågor – trots att han sannolikt, innerst inne, tycker att jag är en pappskalle när jag är skeptisk till en konstgjord svensk vargstam i den folktäta halvan av landet.

Jag frågar Liberg: Varför får jag inte höra vad som sägs på konferensen?

– Ja, men det där är ju bara för dem som bidragit med finansiering till Skandulv. Du får väl ge lite pengar, så får du säkert vara med, säger Liberg, kanske på allvar, kanske på skoj.

”Vem lyssnar i deras ställe?”

Jag tänker på de år jag löste statligt jaktkort och därmed betalade pengar till Viltvårdsfonden, som ger Skandulv pengar till olika forskningsprojekt. Jag tänker på Jaktjournalens läsare, de som ännu idag löser statligt jaktkort. De betalar, men vem lyssnar i deras ställe?

Jag tänker också på ”tredje uppgiften”, alltså forskningens skyldighet att dela med sig av forskningsrön.

Jag frågar mig själv: Vad är det vargforskarna talar om på sina årliga konferenser? Och framförallt: Vad är så känsligt att Jaktjournalens reporter inte får vara med och lyssna?