"}}

Efter flera år med en stövare som aldrig ville bli kvitt rådjursintresset gjorde jag ett grundligt förarbete och i september 2012 hämtade jag en hamiltonvalp. Redan tidigt visade han att jaktlusten fanns och andra hösten i hundens liv ägnades åt injagning så gott som dagligen.

Pappaledighet och en liten grabb i bärstol på rygg eller sovandes i en pulka var perfekt när den unga stövaren skulle förstå harens avhopp och krumsprång skulle lösas.

En riktig kötthund

Tanken var ursprungligen att jaga både hare och räv för hunden men det kom att bli haren som var favoriten. Rappe, som stövaren hette var ingen provhund. Han var lös i skallet på slagarbete och lydnaden hade en del övrigt att önska.

Vanligtvis var bästa sättet att koppla hunden att skjuta haren. Släkt och vänner, för att inte tala om fru och barn fick äta hare lika ofta som andra käkar falukorv.

Elithund och rävdrev

På Rappes femte levnadsår bestämde jag mig för att försöka få honom till jaktchampion. På hans första elitprovstart på Eksjöprovet gick han till förstapris och jag kunde nöjd åka hem med en hund som också på pappret visade sig duglig.

Samma vinter, den sista dagen på fältharesäsongen sköt vi en hare men efter ett långt tapptarbete for han i väg. Jag och min bror bestämde oss för att hämta honom men när vi kom i hörhåll märkte vi att det var fullt drev. Några minuter senare kunde min bror fälla en drevräv. Rappes första!

Bett och trist farväl

Senare den våren snodde Rappe terriervalpens tuggben och när frun i huset skulle avlägsna det bet han henne i handen. Barnen som bevittnade händelsen hade blivit rädda och jag fick ta det trista beslutet att omplacera hunden.

En god vän i Dalarna kände en gubbe som blivit pensionär och behövde en harhund. Han hade tröttnat på att stå och frysa på gryt och vill ägna sina pensionsår åt harjakt i stället för rävjakt. Dessutom hade han köpt ett hus i norra Jämtland och kunde nu jaga så gott som dagligen under säsongen. Jag sa att adjö och bet ihop så gott det gick.

Ändrade planer

I samband med höstens älgjakt i Jämtland hade jag bestämt träff med en harjägare men när denne på kort varsel lämnade återbud för jaktreportaget kom jag på att Rappe fanns i närheten. ”Va, fan, man kanske skulle göra ett jobb med honom.”

Jag visste ju att det var en bra drivare. Det kunde ju också vara kul att hälsa på honom och se hur han hade det. Jag hade ju fått löpande rapporter från nya husse och det verkade som om både hund och ägare trivdes ihop.

Svansen började gå på Rappe när han såg mig och hörde min röst.

Upptag

Efter ett slagarbete som inte mynnade ut i något drev bestämde vi oss för att prova på ett annat ställe. Nordanvinden bet i kinderna och senhöstens första snöfall kändes emellanåt som nålar i ansiktet. Det var bitit värre.

Rappe seglade snabbt i väg upp i skogen och fem minuter efter att han släppts reste han haren bara knappt 200 meter från vägen. Väckskallen förvandlades till det stövarenjägaren håller allra högst – ett klingande drevskall.

Nu inleddes en jakt jag aldrig tidigare bevittnat.

Som på räls

Nog för att jag visste att Rappe var drevsäker, men det jag och Rappes nya ägare under de kommande timmarna fick uppleva var något i hästväg. Haren vägrade lämnade bergsluttningen framför oss. Den buktade trångt i den mycket täta skogen och höll sig borta från vägen där vi stod.

Släpspåret på GPS:ens handenhet gjorde piruetter på displayen. Rappe höll farten uppe och hade hela tiden kontakt med haren. Drevet ångade på som ett skenande godståg och efter hand blev vi nästan frustrerade. Haren vägrade lämna området och drevet höll sig inom en ruta på 300 gånger 600 meter. Flera gånger osäkrades geväret och kameran höjdes, men strax innanför skogsbrynet vände drevet. Gång på gång.

Till slut fanns inga släpspår kvar på handenheten. I stället såg det ut som någon hällt ut en burk rödfärg på kartan.

”Man blir fan tårögd”

Eftersom jag hade ett möte i Strömsund var jag tyvärr tvungen att avvika från jakten fram på eftermiddagen. Då hade Rappe drivit kontinuerligt sedan vi släppte honom. Takten hade minskat en smula och vi kunde höra att skallet blivit lite hesare.

Hunden var en envis typ. Det visste jag och jag var nästan lite bekymrad över hur han skulle kunna kopplas upp.

Vid 18-tiden får jag så ett MMS från ägaren. Han hade tagit Rappe på löpan. Haren hade lämnat skogen till sist och gått i pass, men just då tittade ägaren åt fel håll. Någon minut senare kunde Rappe kopplas.

”Vilken hund, man blir fan tårögd” stod det i MMS:et. På bilden syntes Rappe kura ihop sig i sängen i jaktkojan. Precis på samma sätt han gjort så många gånger förr efter en lång jaktdag.

Jagar vidare på andra sidan

Lite senare på kvällen får jag ett nytt SMS. ”Rappe är död. Jag undrade varför han inte vaknade någon gång”. Min gamla harpiska hade somnat in där i jaktkojan.

Att jakthundar förr eller senare dör är ju något man vet, men att han gjorde det just denna dagen, efter att ha genomfört sitt livs hardrev. En dag jag själv fick vara med honom på.

Det är nästan lite kusligt. Som om han visste. Det är så många tillfälligheter som ledde fram till den här dagen att jag nästan börjar tro på ödet.

Jag sörjer min gamla jycke men är samtidigt så oerhört glad över att jag fick uppleva hans allra sista jakt. Den kommer jag bära med mig i minnet resten av livet. Sov gott Rappe.